Vad är väl en svininfluensa?

Vi har förstått att Sverige förbereder sig för den stora influensan och att man använder siffror från Nya Zeeland för att göra prognoser på hur det kan bli. Tyvärr har vi inte tillgång till någon statistik, men känslan i samhället kan vi "vittna" om. Vi anlände hit mitt i vintern när det fortfarande var influensasäsong, nu verkar det ha blåst över helt. Det var inte många sjuka av barnen i skolan, det var inget manfall bland personalen i skolan eller på sjukhuset. Det rapporterades om enstaka dödsfall - hos personer med bakomliggande sjukdom, f.ö. verkade influensan passera ganska obemärkt (mycket lindriga symtom) för de flesta.

På Hawkes Bay Hospital (storlek som Kalmar) finns det ingen infektionsklinik, men en del patienter låg isolerade runt om på sjukhuset. Tre betecknades som svårt sjuka, varav en hamnade i respirator, men det var inga dödsfall på vårt sjukhus. Man vaccinerade inte (ej registrerat/ godkänt av Pharmac).

Det spreds information till allmänheten om att man skulle tvätta händerna, samt hålla minst en halv meters avstånd till andra och täcka för munnen vid hosta. Det förekom ingen massmedial skräckpropaganda eller kollektiv rädsla.

Nej, man hetsade inte upp sig över influensan. Då är det andra saker som är viktigare för Kiwis. Till exempel skor.

Helikoptrar och väderkvarnar

I hell-gen hade jag min första jour och det var en uppskakande upplevelse. Jag vacklade (rondade) till synes planlöst runt på huset med en house-officer (AT) i hälarna och blev mer och mer frustrerad. Alla patienter var verkligen sjuka och den ena fallet värre än det andra. Ingen kunde skickas hem och jag drabbades av en icke önskvärd känsla (rå panik) av ohållbar patientackumulering. Jag skickade patienter till Wellington för PCI, tog hand om hjärttamponad, oklart medvetslösa, levertransplanterade, sadelembolier, instabila anginor och en hel räcka av pneumonier och sepsis (finns ingen infektionsklinik). Alla med feber eller CRP får en underdrog som heter Augmentin (Spektramox helt enkelt) och fungerar tydligen på allt (PNUVI). Ges först några dagar intravenöst och sedan peroralt. Vårdtiderna är långa och följer ett trögt mönster. Belöningen för en helg är att man får behålla alla patienter man träffat och måndagsronden efter blir mardrömslik. När jag efter att ha rondat non-stop från 0900 -1330 fortfarande hade ett tiotal patienter kvar föreslog jag en kopp kaffe, men mina underläkare trodde jag skämtade och ville fortsätta. ”We are making good progress” sa min Registrar och drog iväg. Hon kanske skämtade, men verkade helt oberörd av kaffebrist och hunger. Här jobbar man verkligen och ingen gnäller. Genen för att ta det lugnt eller softa på jobbet finns inte här och det är ganska befriande. Tyvärr är arbetet inte lika effektivt som tidsödande. Vårdtiderna är långa och patienter blir kvar veckovis för att få träffa en consultant. Neurologen på sjukhuset muttrade när jag ville att han skulle bedöma en av mina patienter, men sen fick jag höra att han är ensam neurolog för 200 000 invånare och jag kunde känna viss förståelse för hans lätt stressade beteende.
På söndagmorgonen råkade jag på en av mina kollegor som också jobbade helg. Han såg utarbetad ut och det verkade som han inte sovit på ett tag. Jag frågade hur det stod till.
Han gnuggade sig i ögonen.
”Jag vaknade av ”the windmills” i natt.”
Jag började förstå. Ännu en utarbetad kollega som tappat greppet. Den här killen var uppenbarligen totalt utbränd och på gränsen till sammanbrott. Är det så här det kommer att sluta för mig? Doften av hallucinatorisk psykos stack i näsan. Jag skakade försiktig på huvudet och började förstå vidden av hans kollaps när han fortsatte.
”Hörde du helikoptrarna. De kom vid halv tre tiden. Kanske tio stycken, jag kunde inte sova.”
Här gällde det att vara försiktigt lirkande och terapeutisk. Men hur fan skriver man LPT i NZ och dessutom på en kollega?
”Berätta om helikoptrarna. (underförstått - berätta om din barndom).
”Det är frosten som kommit.”
En sökning räddade mig från att gå vidare. Jag tänkte inte mer på det, men igår väckte Katarina mig mitt i natten:
”Hör du helikoptrarna?
Nästa bloggatillfälle ska jag berätta allt om det här. Ganska spännande fenomen faktiskt.

Veckans positiva : Dressdown på helgerna, man får ronda i jeans - yees.

Stolt!

Det är inte så dumt med belöningar ändå..

I brist på fotbollsmatcher får man hänga med syrran och föräldrar på utflykt. Här till akvariet i Napier.

Håll till vänster!

Vi har anpassat oss förvånansvärt väl till vänstertrafiken. Det är nog egentligen farligast när man är ute och går. När man kör bil fungerar det bra och det är tack vare alla rondeller. Bilarna kommer in från höger och man måste lämna företräde, precis som vår högerregel. Men det finns en märklighet och det är när man ska svänga höger och korsa över mötande trafik (motsvarande vår vänstersväng). Regeln är då att en eventuellt mötande bil som ska svänga in på samma väg måste lämna företräde. Det är upplagt för olyckor om bilen som stannar har trafik bakom sig och det känns inte säkert alls. Men visst är det bra att snabbt komma över korsande trafik. Problemet är att vi som inte är vana blir stående mitt i vägen och fattar ingenting. Annars är trafiken ett hett ämne för sig. Här får man som vuxen köra en aning berusad (0.8 promille) och körkort tar (får) man när man fyller 15. Det dödas ca 450 i trafiken per år och motsvarande siffra är ca 400 i Sverige (Sverige har dubbelt så många invånare). Man funderar på att höja åldern till 17 och sänka promillegränsen, men inget verkar hända. Kiwis lämnar all laid-back attityd hemma när de ger sig ut på vägarna och kör som galna, fulla och dessutom på fel sida. Läste precis i tidningen att grannöväldet Samoaöarna ska gå över till vänster från högertrafik den 7 september. Det är tydligen ett ekonomiskt/politiskt beslut för att folket ska kunna ha råd att köpa begagnat högerstyrt från Australien/NZ. Nu importerar man från USA och det blir för dyrt. Beslutet är drastiskt och tydligen impopulärt. Kritiska röster menar att ”cars are going to crash, people are going to die – not to mention the huge expense to our country.” Vissa byar har bestämt sig för att lokalt behålla högertrafiken och det låter onekligen farligt.

I huvudet på en fyrbarnsmor

Jag tänker på och längtar efter Matilda som har börjat plugga i Uppsala igen och som har skrivit in sig på Kalmar nation - något som jag gjorde för ganska exakt 25 år sedan. Det var ju något helt speciellt och det är klart att jag är lite avundsjuk på henne. Jag minns dock att det var skönt att ibland åka hem till ma och pa i Kalmar för att bli utfodrad och omhändertagen; något hon inte kan göra det här året.

Men, Matilda, vi ser fram emot ditt långa besök här hos oss down under och lovar att skämma bort dig och ta med dig till några Sagan om ringen-platser.

Äntligen!

Yes! en vulgogrill! Mitt liv är komplett.

Bröderna brothers

På väg hem från skolan.
Bilderna tog en halvtimme att få in i bloggen eftersom vi nu har väldigt dålig internetkapacitet. Vi beställde "explorer" paketet, vilket innebär att man får 20 GB per månad, något som vi lyckades förbruka på 10 dagar genom att ladda ner filmer osv. Så nu har vi hastighet/kapacitet som uppringt internet i ett par veckor. Märkligt system.
Nu ska vi fira Pelle på födelsedagen.