Mission impossible completed

Ett stort tack för det här året riktas främst till superhjälten DrGut som varit ett stort stöd (för Pelle).

Från ett hotellrum i Köpenhamn, med samtliga våra väskor på drift mellan Auckland och Heathrow, avslutar vi nu denna blogg.

Tack alla ni som följt vårt äventyr. Mot Kalmar nu!

Sista veckan!

Sista mottagningspasset!
Fika på mottagningen. Det finns inget personalrum utan man dukar upp i ett undersökningsrum. Mysfaktorn är ganska låg.

Gastrosystrar.
Anna och Mrs A. byter avskedspresenter och kort. Mrs A. har varit Annas stora stöd under året och undervisat henne i engelska som andra språk.

Den högsta kasten?

På avskedsmiddag hos Neelu och Umesh med amerikaner, palestinier, irakier, ett par kiwis och så vi. Vi hade med oss den exotiska rätten gravlax, men det var Anisas kebab och Cathys amerikanska sallad med pecannötter som var bäst på buffén.

Neelu, som är från Dehli, har minst 20 vackra saris som vi fick välja emellan och klä upp oss i och jag kände mig mycket elegant! Pelle trivdes också väldigt bra i sin tunika.

All Whites slår Italien!

Nya Zealand skickade sitt fotbollslag med det något otidsenliga namnet "All Whites" till Sydafrika! Deras älskade rugbylag heter "All Blacks" så det jämnar väl ut sig. Nu är det dags för en grymt viktig match mot Italien i natt och i tidningarna försöker man piska upp soccerstämning med slogans som :

Get behind the All Whites. It is a lot safer than being in front of them, just ask Slovakia.

...men det går minst sagt trögt. Matcherna sänds på natten här, målen är få, soccer anses sakna action, ingen verkar bry sig och tevesändningarna är verkligen värdelösa. Jag saknar en studio full med självutnämnda fotbollsexperter som analyserar allt i detalj flera timmar innan avspark. Här sitter en kille ensam i studion och kommer med saklig information. Jag längtar efter Strömberg och de andra åsiktsmaskinerna. Var är de tomma orden och platta kommentarerna? Att spela 1-1 mot Slovakien ansågs av den lokala experten som en historisk bragd och en sport där oavgjort är godkänt passar inte Nya Zealändarna. Här är det Rugby som gäller och NZ är nummer ett i världen. Folk går man ur huse när deras lag slaktar Wales och Irland i rena vänskapsmatcher. Men ingen bryr sig om att hjältar som Chris Killen, Rory Fallon, Simon Elliott, Mark Peaston och Tony Lochhead ställs mot Azzurri i natt och jag varnar för skräll. Kom ihåg att jag skrev det innan avspark.

Midvinter

En vecka har gått utan tonårspojkar i huset och vi längtar efter dem och efter Matilda som nu alla befinner sig hemma i Kalmar med farfar som "supervisor". Här lunkar vardagen på med jobb och skola, men med middagar med vänner och arbetskamrater som trevliga avbrott. Vi säljer eller skänker bort det mesta som vi har förvärvat det senaste året; vi försöker avsluta eller lämna över komplicerade patientfall; vi njuter också av deras så kallade vinter med i fjärran snötäckta berg, men här i dalen blommande pingstliljor och tungt lastade apelsin - och citronträd.

Hej då pojkar!

David och Henkes sista dag i Nya Zeeland bjöd på varmt och soligt väder. David gick direkt från "sista natten med gänget" till fotbollsmatch, vi njöt av lunch ute och sedan bar det iväg med över 100 kg bagage till flygplatsen. Det var så klart med en del blandade känslor - men mest förväntan - som de sedan gick ombord planet till Auckland för vidare flighter till LA, London och Kastrup.

Flying doctor

Idag flög jag till över bukten till den lilla staden Wairoa i norra Hawke´s Bay. Min kollega Ian och jag såg 38 patienter mellan klockan 9 och 15, varav nästan hälften nybesök.

Normalt för Ian som brukar se 25.30 patienter per dag - själv- i vanliga fall. Vi hade en sjuksköterska som "servade" oss och vi såg ett koncentrat av svåra hudfall i ett ekonomiskt eftersatt och svårtillgängligt område som får besök av hudläkare 4-6 gånger/år.

En liten märklig detalj om flygturen: för en vecka sedan blev jag uppringd av en administratör som undrade över min vikt inför flygningen. Jag var smärtsamt ärlig, men trots det slet piloten inför take-off ut en badrumsvåg som han tvingade upp mig på och studerade sedan noggrant min exakta vikt. Vad är det frågan om? Och tänk om jag skulle haft ett par tegelstenar i väskan?

I kväll hjälper jag killarna packa och organisera sig. Jag tror att jag har drabbats av ett svårt fall av resfeber "by proxy" eller så är det bara den allmänna uppbrottsstämningen som gör mig orolig. Eller avundsjuk?