Ålderstabell

5 Skolstart

14 Du får vara ensam hemma. I NZ är det förbjudet att lämna barn upp till 14 år (!) ensamma hemma ens för en kort stund. (Ytterligare en faktor som gör det svårt för kvinnor att arbeta.)
15 Körkort.

16 "Lovlig." Skolan inte längre obligatorisk (många slutar på sin 16-årsdag).

18 Du får köpa alkohol och tobak. Rösträtt.
21 Ingen formell betydelse, men firas mycket.

65 Många går i pension, men det är inte obligatoriskt. Det är förbjudet att avskeda någon pga hög ålder.

Rotorua

Pelle och Henke i en traditionell maorisk Hakadans i Rotorua. Bilden är tyvärr lite oskarp, men den måste publiceras (tycker Katarina).
Överallt i Rotorua ryker och pyser det från varma källor och geisrar. Och luktar illa.
Ett överflöd av värme (bara här, inte i övriga NZ som väl framgått av tidigare inlägg) gör att det är standard med stora spabad i motellrummen.
Roturas badhus från 1908; nu spännande museum.
Utsikt från museets tak. Henke och David skymtar i parken. De hade fått nog av kultur och väntade utanför.

Ash cash

Den här trafikskylten möter mig varje dag på väg till jobbet. H är den vedertagna symbolen för sjukhus (hospital) i den här delen av världen. En ganska tankvärd skylt som jag ger en mix av existentiell ångest, hopp, förtröstan, ödmjukhet och förundran. Hur f-n tänkte man när man gjorde skylten? Jag tror inte den skulle kunna fungera i Sverige, men här är det absolut inget konstigt. Nu är det ju faktiskt så att krematoriet och kyrkogården ligger precis bredvid sjukhuset och det är ju det mest praktiska. Det finns troligen en kulvert och man samarbetar kanske kring (fd) patienterna. Det här är ett exempel på vad jag behöver för att gå igång med nästa bokprojekt. Tydligen får AT-läkarna ersättning för varje kropp som skickas för kremering (Ash Cash) pengarna läggs i en pott till ett dundrande party. Härligt sjukt. Tyvärr är inte överläkarna inbjudna.

Idag ska vi åka till Roturua. Det är en plats några timmar bort som tydligen luktar sur flatulens men det är en spännande ställe och det är där man kan kan ägna sig åt en av NZ nationalsporter, så kallade zorbing. Man rullar ner för ett berg i en plastbubbla fylld med kissvarmt vatten. Låter väl kul!!??Annars är det bra på jobbet och ångesten börjar lägga sig. Det lunkar på och det är ett gott tecken på någon slags trivsel och kontroll. Jag planerar nu att gå med i en lokal golfklubb för att får ner priset för greenfee på Cape Kidnappers, en topp-100 -i -världen-golfbana som jag kommer att skriva mer om framöver och ffa efter att jag spelat den. Här är ett smakprov.

Långhelg på gång!

Igår flög jag (Katarina) till Wellington för ett 20 minuters besök på Medical Council. De var tvungna att se mig och mina papper i original samt inkassera 4 000 kronor för att ge mig mitt definitiva arbetstillstånd. Nu är det klart och jag har fått sökare, id-kort, computertraining och patienter inbokade till mig från den 2/11. Det känns lite pirrigt, men jag kan ju njuta av att slippa gå helgjourer och ansvara för hela medicinkliniken som vissa andra i den här familjen måste göra.

Nästa helg är en fyra-dagars-helg med Hawke´s Bay Anniversary Day på fredag och Labour Day på måndag och vi är alla lediga. Om vädret blir fint stannar vi hemma och lever poolliv; annars kanske vi ger oss ut på vägarna igen för utforskning av Nordön.

Vi saknar..

Pelle är jour, det duggregnar och jag bakar. Jag saknar färsk jäst (har inte lärt mig dosera deras torrjäst) och pärlsocker - bullarna blir sorgligt små, torra och fula.

David saknar filmjölk och limpa.
Henke saknar Kalles kaviar (de har ingen kaviar här, inte ens stenbitsrom) och O´boy (men vi har hittat ett OK substitut).

Pelle och jag saknar riktigt bröd och knäckebröd.

Jag är godkänd!

Adjö till träning varje förmiddag, adjö till luncher med grannkvinnorna, adjö till långsamt pysslande i hemmet;
New Zealand Medical Council har beslutat sig för att godkänna min utbildning och yrkeserfarenhet och jag kan nu börja arbeta. Halvtid och ledigt alla skollov (ja, det är sant!).
Tack kära kollegor i Kalmar som tålmodigt fabricerat utlåtanden om mig och flera gånger faxat och mailat till tröga administratörer här.

Lite bilder från Sydön

Hemma i Havelock North

Efter tio dagar on the road kom vi hem igår kväll och idag var det skola igen för barnen (nu shortstvång för pojkarna och sommarklänning för Anna) och jobb för Pelle - men inte för mig. Jag skulle ha börjat arbeta idag, men jag har ännu inte blivit godkänd av New Zealand Medical Council. Tyvärr kan jag inte göra annat än vänta. Tydligen behöver man vrida och vända på mina papper ett tag till innan man bestämmer sig för om man kan lita på att min utbildning är acceptabel. Detta trots att jag har arbetet som specialist i 10 år. Pust!
Semestern på Sydön var oförglömlig. Tyvärr avslutades den med en snöstorm (!) och den planerade simturen med delfiner i Kaikora fick ställas in. Vi hoppas kunna återvända i sommar.

Sydön är underbart vacker

För er som har varit på Sydön eller för er som vill kolla en karta - så här har vi åkt: Christchurch -Lake Tekapo - tre nätter i ett lånat hus i Clyde varifrån vi gjorde dagsutflykter till Queenstown - vidare till vandrarhem i Franz Josef och snabb titt på glaciären - längs västkusten till Greymouth och därifrån tåg till Christchurch och sedan ikväll med bil till Hanmer Springs där vi nu bor på ett fräscht hostel. Vi har haft jättefint väder tills idag - nu öser regnet ner. Vi har åkt jetbåt, varit på Sagan om ringen-safari, bestigit ett par kullar, letat efter pingviner och njutit av spektakulära vyer. Imorgon ska vi bada i alpina varma källor.

Going south

Fredag eftermiddag tillbringades på Nya Zeelands fantastiska nationalmuseum Te Papa i Wellington.

David och Henke på Te Papa.

Vi flög till Christchurch på Sydön och hittade lösningen på alla problem.

Pelle hittade monumentet över sin idol Robert Falcon Scott - han som kom 2:a till Sydpolen 1912 och dog där.

I väntan på lunch i centrala Christchurch.

På eftermiddagen körde vi vidare till Lake Tekapo där vi bor på ett vandrarhem vid sjön.