Jag betalade 55 dollar till expediten, ryckte åt mig påsen och lämnade butiken så snabbt jag kunde. Jag vacklade omtumlad ut på gatan. Var det här början eller slutet? Tyvärr infann sig inget behagligt inombords, bara en tomhet. I sex månader hade jag stått emot, men nu hade mitt tunna tak av förnuft brakat ihop och mina principer kollapsat som en illa bakad sufflé. Det handlar om fötter och skor. Egentligen är det här något för min terapeut, men jag lider sedan länge av en skofobi som innebär ”den-framåt-öppna-sandalen-får-mig-att-rysa-och-nästan-kräkas”. Visst, man bör nog leta i barndomen, söka sig inåt livmodern, rota runt bland dolda minnen, övergrepp och primalskrika sig blå, men det hjälper inte. Fobin finns där som huggen i sten. Jag hade lovat mina nära och kära (och mig själv) att aldrig visa upp mina köttiga fötters fuktiga klor utsläppta framåt i en sandal. Men vad är ett löfte för en ryggradslös. Det började som en lätt vibration i familjestrukturen när Anna fick ett par, sedan hördes en duns när Katarina köpte. Det följdes av kraftiga skakningar i kärnfamiljen när Henke och David fick sina. Men när jag lämnade den där butiken snackar vi jordbävning. Jag var visserligen bara 55 dollar fattigare men jag hade förlorat all min heder och känsla för god smak. I Nya Zeeland kallas skodonet jag pratar om Jandals och alla vet nog vad jag talar om. Kiwi thongs är ”the ultimate casual footwear”. En affärsman från Auckland såg det japanska simlandslaget bära denna öppna sandal 1956 och han introducerade produkten framgångsrikt till NZ. Originalet ska vara i stabilt gummi och helst i denimblå. Nu är jag alltså ägare av detta plagg och som med all purfärsk perversion som precis ramlat ut ur garderoben vill man stolt visa upp sin nya läggning. Jag paraderar nu runt i köket, flaschar stolt mina groteska bara fötter och familjen står i kö till toaletten för att kräkas. Men det måste erkännas, fan vad skönt det är att komma ut.
På gymmet igen
1 år sedan
