Fina bilder

För fina bilder från senaste veckans äventyr med familjen kolla Matildas blogg.

No guts, no glory.

Ebba och Laura till synes helt iskalla inför sin "monster swinging" i Taupo på julafton. Två riktiga adrenalinjunkies.

I Zorben föds man på nytt och...

...det blev en pojke! (kanske snarare en man efter det här). "Grymt kul" sa Henke.

Pelle trotsar döden, se och rys!

God Jul!

Vi kom tillbaka till Havelock North julaftons kväll med Matilda i bagaget. Vi har haft några intensiva dagar on the road med familjen Holte. Och Pelle har hoppat bungy jump. I natt hoppas vi att tomten kommer ner genom skorstenen och lämnar paket - vi tar seden dit vi kommer och börjar fira jul på juldagen i år.

Första gänget på plats

5 x Holte ramlar in en efter en i ankomsthallen på Auckland airport.

På väg mot Harbourside för sea food. Kul att ha syrran här nu! Och tänk att de åkt så långt för att träffa oss. Om några timmar ska vi hämta Matilda för att sedan dra vidare mot Coromandel.

Skolavslutning

Med tre barn som gått igenom hela eller i Henkes fall nästan hela grundskolan i Kalmar och Uppsala har vi upplevt många krismöten och upprörda känslor främst bland föräldrar när det ska skapas nya klasser eller lärare flyttar. Jag vet inte vad det väcker hos svenska föräldrar, men helt klart blir det oro i lägret. Här fungerar det på ett helt annat sätt. När Anna i samband med skolavslutningen fick sitt betyg (ja, faktiskt och inte särskilt obehagligt, mer ett detaljerat omdöme som tydligt visade att läraren lärt känna henne) fick hon också en liten lapp där det stod i vilken 3:a hon ska börja och vilken lärare hon ska ha nästa år. Man byter lärare och klasskamrater varje år och det är helt självklart. Barnen och föräldrar får inte träffa den nya läraren eller ha önskemål om vilka klasskamrater som ska fortsätta gå med ens barn utan makten ligger helt och hållet hos lärare och skolledning. Ingen tycker det är särskilt upprörande utan helt naturligt. Jag tror det handlar om att lärare har en starkare position här och att ingen ifrågasätter deras kompetens att ta hand om en ny grupp elever. Och varken Anna eller jag känner oss särskilt oroliga. Men nu: sommarlov!

The Letter

Nu blir det inget trams, Doctor Kallen har ordet:

Det finns många exempel på hur sjukvården här skiljer sig från den svenska. Möjligheterna till läkemedelsanvändning är begränsad och sjukvården är orättvis med ett offentligt och ett privat system. Antalet specialister är få och man jobbar långa dagar. Närvaron är extremt hög, ingen av mina kollegor är någonsin sjuka eller lediga särskilt mycket och de är aldrig hemma för sjuka barn och kompledigt existerar inte. Väl på sjuhuset är intresset for jobbet närmast hysteriskt uppskruvat, men träffas man privat på kvällen för en barbecue så har slipsen åkt av och kollegerna blir ett gäng down dressed barfota hippies som aldrig skulle komma på tanken att prata “shop”. Det är tydligen en dödssynd, men ämnen som cricket, rugby, film och böcker går bra. Vädret, vin och mat fungerar alltid, men att som jag referera ohämmat till dokusåpor på teve är socialt självmord. (Varför tittar bara jag på Survivor?) Inga scrubs på jobbet utan snyggbyxa (gabardin!), struken skjorta, putsade skor och gärna slips. Det glänsande och svindyra stetoskopet hänger nonchalant runt halsen. Här är fortfarande en hel del hierarki och underläkaren vet sin plats och sitter nöjd väl medveten om att en dag kommer han/hon att vara på toppen och därför måste systemet bevaras. Det finns akutläkare, men ingen akut PCI eller datajournal. AT läkarna gör sköterskejobb och ägnar mycket onödig tid åt att sätta nålar. Man skriver nästan inga remisser inom kliniken utan man ringer till varandra och diskuterar.

Det är alltså en del som är olika, men det finns en skillnad som är större än alla andra och det är att Nya Zealand har ett fungerande husläkarsystemet. Alla inom vården och patienterna själva har järnkoll på vem som är deras egen doktor och det står tydligt skrivet på klisterpatientstickern. Husläkarna (GP´s) tycks inte ständigt flytta runt mellan vårdcentralerna för att skilja sig från sina listade patienter och verkar ha en professionell men också en uppriktigt empatisk relation till sina patienter. Kanske är det mindre jobbiga sjukskrivnings-krävande kroniker som gör skillnaden, men det kan inte vara hela sanningen. Alla patienter verkar nöjda med sitt val och patienterna ramlar inte in på akuten för att husläkaren inte finns tillgänglig. Husläkarna ringer ofta för råd och vi consultants är tillgängliga på mobiltelefoner. Patientjournalens ryggrad är en serie brev ställda direkt till patientens GP. Varje konsultationstillfälle resulterar i ett brev. Breven är journalen och oftast får patienten också en kopia av brevet för att veta vad som pågar. Husläkaren äger med stolthet och självklarhet problemet och duckar inte. Om jag som gastroenterolog vill att en patient ska sättas in på immunosuppression ber jag vänligt husläkaren sköta det och ger råd om hur han ska följa upp det det. Konsultationen på mottagningen resulterar alltså i ett artigt formulerat brev ställt direkt och personligt till the GP. Inget luddigt diffust budskap skjutet från höften med förhoppning att någon ska läsa. Brevets slutkläm är en konklusion och en plan. I den skissas alternativ för framtiden och man försöker ge handfasta strategiska råd. Det gör att jag inte behöver se alla mina patienter hela tiden. Husläkaren känner sig trygg med handläggningen och tar hand om patientens medicinering och uppföljning. Det gör också att man kan ha ganska få specialister och förhoppningsvis blir det färre onödiga inläggningar. Patientjournalen blir en sammansatt tråd bestående av dessa brev som bildar en ständigt skriven dialog mellan specialisten och patientens GP.

När patienten hamnar på sjukhus blir det annorlunda och allt skrivs för hand, men vid utskrivning dikteras en dataepikris som ges till patienten och en kopia till husläkaren. Men epikrisen hamnar inte i själva huvudjournalen, där ligger bara breven, alla ställda till the GP. Det här fungerar fantastiskt bra och alla tycks nöjda. Varför? Jag tror att själva brevet är hemligheten - den artiga tonen, ödmjukheten och att det aldrig blir något snack om vem som är ansvarig. Nya Zealand har många brister, men det här är inte en, hatten av för deras husläkarsystem. Det gör jobbet både roligare och mer uthärdligt för alla.

Så här ska julen pyntas!

Enkelt och smakfullt, skapar rätt stämning direkt.

Lite nyskapande asymmetri och vips har Santa fått fart på renarna.

En liten tomte tittar ut.

Medicinmottagningen pyntas blygsamt och med lite fluffigt tyll

styr man elegant undan från vulgofällan.

Vem behöver en riktig när den här finns?

Overkill, nejdå bara ett basic altare på mottagningen.

Finns det några snälla barn? Vem behöver mysigt mörker, stearindoft och en nygräddad lussebulle när det kan bli så här bra? Det är bara att njuta, sätt på grillen och skit i renarna. Kiwi tomten drar glatt iväg på sin fyrhjuling.

GOD JUL

En liten uppdatering

Sedan sist har Pelle varit fullt upptagen med förberedelse inför ett föredrag för medicinkliniken där han jämförde Sverige och NZ med fokus på sjukvård. Han fick applåder. Jag har varit på ett riktigt cocktailparty - äntligen. En distriktsläkare fick för sig att bjuda hem kvinnliga kollegor på drinkar och tilltugg. Klädkod: finaste klänningen i garderoben. Det var kul!
I lördags var vi hemma hos vår chef på middag. Han bor högst upp på en kulle med utsikt över Cape Kidnappers och Stilla Havet. Såklart!
Anna har idag börjat prata engelska - ja, det är faktiskt så. Helt plötsligt verkade det lossna. Skönt för henne. Imorgon är min lediga dag och jag ska följa med henne och klassen på en skolutflykt. Sånt jag aldrig gör i Sverie.
Henke hade skolavslutning ikväll och nu väntar ett sju veckors långt sommarlov. Tyvärr måste han nog plugga lite franska för att inte komma allt för långt efter sina klasskamrater i Kalmar. Han har haft franska är, men inte riktigt på samma nivå och nästa termin blir det ingen klass i franska på skolan utan han får läsa på distans. Tur då att vi har bokat en resa i maj till delvis fransktalande söderhavsön Vanuatu:-)
David jobbar på till minimilön (ca 50 kr/h), men trivs fortfarande och tiden går fort när han lyssnar på nedladdade Dan Brown-böcker och P3-dokumentärer på sin I-pod.
Nu räknar vi ner dagarna tills Matilda (20/12) och "kusinerna från Uppsala" (19/12) kommer. Det ska bli så kul! Glöm inte nubben Matilda!
Pelle ligger och snarkar framför någon nedladdad såpa, men har lovat att skriva ett inlägg i bloggen imorgon.

Advent?!

Läste i vår dagstidning i morse att Stockholm hade haft endast 17,5 timmars solsken i november. Det låter stabilt dåligt. Här är vädret extremt instabilt; idag 15 grader och regn,
i lördags underbart skönt - 25 grader och sol. Här agerar Henke lekledare med Anna och lilla Louise från Schweiz,
här avslutas lunchen med föräldrarna Tom och Nicole (de är också här ett år).
Den dallrande heta söndagseftermiddagen tillbringade Anna och jag med grannen Maria + son Patrick i Napier på balett:
Peter Pan!
Vi glömde bort att det var första advent..Men på måndagen inhandlades ljus och ren och Anna blev så här glad!