Nu blir det inget trams, Doctor Kallen har ordet:
Det finns många exempel på hur sjukvården här skiljer sig från den svenska. Möjligheterna till läkemedelsanvändning är begränsad och sjukvården är orättvis med ett offentligt och ett privat system. Antalet specialister är få och man jobbar långa dagar. Närvaron är extremt hög, ingen av mina kollegor är någonsin sjuka eller lediga särskilt mycket och de är aldrig hemma för sjuka barn och kompledigt existerar inte. Väl på sjuhuset är intresset for jobbet närmast hysteriskt uppskruvat, men träffas man privat på kvällen för en barbecue så har slipsen åkt av och kollegerna blir ett gäng down dressed barfota hippies som aldrig skulle komma på tanken att prata “shop”. Det är tydligen en dödssynd, men ämnen som cricket, rugby, film och böcker går bra. Vädret, vin och mat fungerar alltid, men att som jag referera ohämmat till dokusåpor på teve är socialt självmord. (Varför tittar bara jag på Survivor?) Inga scrubs på jobbet utan snyggbyxa (gabardin!), struken skjorta, putsade skor och gärna slips. Det glänsande och svindyra stetoskopet hänger nonchalant runt halsen. Här är fortfarande en hel del hierarki och underläkaren vet sin plats och sitter nöjd väl medveten om att en dag kommer han/hon att vara på toppen och därför måste systemet bevaras. Det finns akutläkare, men ingen akut PCI eller datajournal. AT läkarna gör sköterskejobb och ägnar mycket onödig tid åt att sätta nålar. Man skriver nästan inga remisser inom kliniken utan man ringer till varandra och diskuterar.
Det är alltså en del som är olika, men det finns en skillnad som är större än alla andra och det är att Nya Zealand har ett fungerande husläkarsystemet. Alla inom vården och patienterna själva har järnkoll på vem som är deras egen doktor och det står tydligt skrivet på klisterpatientstickern. Husläkarna (GP´s) tycks inte ständigt flytta runt mellan vårdcentralerna för att skilja sig från sina listade patienter och verkar ha en professionell men också en uppriktigt empatisk relation till sina patienter. Kanske är det mindre jobbiga sjukskrivnings-krävande kroniker som gör skillnaden, men det kan inte vara hela sanningen. Alla patienter verkar nöjda med sitt val och patienterna ramlar inte in på akuten för att husläkaren inte finns tillgänglig. Husläkarna ringer ofta för råd och vi consultants är tillgängliga på mobiltelefoner. Patientjournalens ryggrad är en serie brev ställda direkt till patientens GP. Varje konsultationstillfälle resulterar i ett brev. Breven är journalen och oftast får patienten också en kopia av brevet för att veta vad som pågar. Husläkaren äger med stolthet och självklarhet problemet och duckar inte. Om jag som gastroenterolog vill att en patient ska sättas in på immunosuppression ber jag vänligt husläkaren sköta det och ger råd om hur han ska följa upp det det. Konsultationen på mottagningen resulterar alltså i ett artigt formulerat brev ställt direkt och personligt till the GP. Inget luddigt diffust budskap skjutet från höften med förhoppning att någon ska läsa. Brevets slutkläm är en konklusion och en plan. I den skissas alternativ för framtiden och man försöker ge handfasta strategiska råd. Det gör att jag inte behöver se alla mina patienter hela tiden. Husläkaren känner sig trygg med handläggningen och tar hand om patientens medicinering och uppföljning. Det gör också att man kan ha ganska få specialister och förhoppningsvis blir det färre onödiga inläggningar. Patientjournalen blir en sammansatt tråd bestående av dessa brev som bildar en ständigt skriven dialog mellan specialisten och patientens GP.
När patienten hamnar på sjukhus blir det annorlunda och allt skrivs för hand, men vid utskrivning dikteras en dataepikris som ges till patienten och en kopia till husläkaren. Men epikrisen hamnar inte i själva huvudjournalen, där ligger bara breven, alla ställda till the GP. Det här fungerar fantastiskt bra och alla tycks nöjda. Varför? Jag tror att själva brevet är hemligheten - den artiga tonen, ödmjukheten och att det aldrig blir något snack om vem som är ansvarig. Nya Zealand har många brister, men det här är inte en, hatten av för deras husläkarsystem. Det gör jobbet både roligare och mer uthärdligt för alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar