Tillökning!

I kväll har vi haft besök av våra schweiziska vänner Tom och Nicole som lämnar NZ efter ett år - med en ny bebis. Bra jobbat! tycker vi, inte utan ett uns av avundsjuka.

I morgon åker Pelle på en veckas konferens till New Orleans och jag åker på ett nationellt hudläkarmöte i Christchurch (NZ Sydön). Vi utnyttjar vårt gigantiska utbildningsanslag på lite olika sätt. Men vad är väl en lång resa över Stilla Havet?

Killarna får "step up" ett par dagar och fixa ren, välstruken skoluniform, lunchlåda och korrekt ifylld homework-book åt Anna.

ANZAC DAY

Vi njuter just nu av en indiansommar med stabil sol och skön värme. Vädret är som man säger här settled. Idag är det 25 April - ANZAC Day och det är stort här. Jag vet inte hur man firar det, men det är en viktig dag för Kiwis. Tyvärr på en söndag i år. ANZAC – Australian New Zealand Army Corps Day firas för att minnas och hedra de soldater som kämpade och offrade sig under första och andra världskriget, men också en dag för de trupper som fortfarande finns där ute som i Afghanistan och Timor. Ursprungligen handlade det om de som kämpade i Gallipoli 1915 under första världskriget. Slaget mot den turkiska armén varade i 8 månader och 8000 Australiensare dog och 2700 Kiwis. De allierade misslyckades med att ta Istanbul och slaget blev ännu ett historiskt exempel på krigs meningslöshet och det behöver man väl påminnas om. Det verkar dock inte som det är syftet för dagen. Men en Poppy eller Vallmo bärs idag på kavajslaget och säljs här som en majblomma. Tydligen blommar den i Turkiet så här års och speciellt mycket kring Gallipoli. Den symboliserar human sacrifice. Läste i tidningen om en mamma som saknat sin försvunna son och nu efter ett år av tårar lyckats lokalisera tonåringen till franska främlingslegionen i Languedoc-Roussillon. Hon reste dit och fick träffa honom i 30 minuter. Hennes enda kommentar var: He is looking better than he has ever done. He´s cleaner, tidier och smells better.

Armén vs mamma, 1-0

Over and out

50 år + 1 dag, grattis!

Skön höst!

Söndagspromenad.

Konstnären Hugh vid den figur som vi är sugna på att köpa.

Hans verkstad.

Det vimlar av sådana här trottoarserveringar i Havelock North.

Henke träffar Rachel en gång i veckan och sliter med franskan..

Ur dödlig synvinkel

Man kan verkligen fråga sig varför människor dör som flugor i det här landet. Är det något genetiskt eller brittiskt eller bara omdömeslöst och dumt? All denna död verkar så onödig. Här avlider folk överallt och på alla tänkbara sätt. Man drunknar, välter sin kajak , kör av vägen nedför ett stup, hoppar från torn och broar, mördar, misshandlar, ramlar överbord, skjuter varandra, slåss med kniv, ramlar i en fors och slår huvudet i botten, blir påbackad på uppfarten, hoppar Bungy och bryter nacken, dras ut av vågor i havet, ramlar ner i raviner, mountainbikar på en sten, slungas av en häst, somnar bakom ratten, frontalkrockar, störtar till marken när fallskärmen hängt upp sig , lämnar barn i bilar, överdoserar, rånmördar taxichaufförer, kraschar med sin hangglider, dödstörtar med varmluftsballongen, voltar med jetbåt, blir överkörd utanför sin skola, fryser ihjäl på campingutflykt. Ja listan är evig. Varför?

• Det är inget unikt. Det här händer överallt men här skriver man om det och jag läser.
• Tillfället gör tjuven. Här finns berg, hav och en äventyrsindustri.
• De som en gång övergav Europa för Nya Zeeland var en selekterad grupp sensationssökare utan större behov av säkerhetstänk som satte äventyret att ta sig till andra sidan jordklotet före sin egen överlevnad. Det lever kvar.
• Individens rätt och skyldighet att ta eget ansvar gör att vem som helst tillåts göra vad som helst. Man kan trava rakt ut i en iskall nationalpark endast iklädd kalsonger utan att någon skulle bry sig. Räddningstjänsten försöker rädda dig motvilligt om du får problem och skickar räkning. Jag kunde hyra en 12 meter segelbåt värd någon miljon utan ett papper som bevis på att jag kunde segla eller säkert hantera båten.
• Kör bil när man fyller 15 och det är helt sjukt.
• Får köra bil (och andra farkoster)en aning berusad och det gör man.
• Blandar ihop mod med ren dumhet.
• Vägarna är smala och livsfarliga. Folk kör ryckigt och aggressivt.

Det finns säkert andra förklaringar, men det är väl som man säger här:

”why live on the edge when you can jump off it.”

Kanon kanothelg!

Först jetbåt,
sedan koll av bro,

och promenad igen.
Äntligen får vi våra kanoter.
På väg upp mot vår lodge,
Teamwork.
Sjukt vackert

Vi har precis kommit hem från en mycket lyckad utflykt till Whanganui River. Efter en natt i Taupo fortsatte vi på fredag morgon mot Pipiriki vid Whanganui River. Därifrån åkte vi jetbåt en timme uppströms, norrut på floden, promenerade en timme och fikade vid Bridgetonowhere. Det är en bro från 30-talet som ligger mitt ute i regnskogen som rest av en tid när man verkligen fick jobba hårt här i NZ. Efter första världskriget tilldelades återvändande soldater mark i en dal öster om Whanganui River. Det såg bra ut på papperet, med det var extremt svårt att tämja regnskogen och männen och deras familjer gav successivt upp och övergav sina gårdar - och nu finns nästan bara bron kvar som ett minne från den här tiden.

Efter avstickaren till bron försågs vår familj med kanoter och vi paddlade 10 km söderut ner till kvällens "rastplats" : Bridge to Nowherelodge; ett slags bed-and-breakfast mitt ute i vildmarken. Man kan bara nå huset med båt.

På lördagen paddlade vi vidare 20 km söderut tillbaka till Pipiriki. Den här delen av floden var mer spännande med en hel del "rapids" och på ett ställe fick halva gänget faktiskt bära kanoten över stengrundet förbi forsen.

Vi hade extrem tur med vädret - det var vindstilla, soligt och ganska varmt, vilket var tur för vi blev rejält blöta! Vi mötte ett gäng som hade varit ute i flera dagar (man kan paddla norrifrån i 5 dagar) och de hade helt andra kläder på sig, så vi såg nog lite amatörmässiga ut.

Lördag kväll tog vi in på ett motell i Taupo, badade bubbelpool, drack rött (en del av oss) och kraschade tidigt.

Idag har vi kört den vid det här laget ganska bekanta vägen mellan Taupo och Havelock North.

Påsklov?

"Du måste verkligen uppdatera bloggen mamma!" ropar Henke inifrån sitt rum. Det regnar och han har suttit vid datorn hela dagen och pluggat till körkortsteoriprovet. David pluggar också till ett engelskaprov och Anna leker skola med sina gosedjur. Märklig variant av påsklov.

Själv har jag bakat och tryckt i mig ett flertal förkrympta sorgliga varianter av kanelbullar. Jag har fortfarande inte lärt mig att hantera torrjäst.

På påskdagen lämnade Pelle och jag ungarna och drog till lake Taupo. Vi åt gott, tog långa promenader i snäll höstsol och badade i varma, naturliga källor. Huset stod kvar när vi kom hem ett drygt dygn senare, så nu vet vi att vi kan göra så.

I kväll drar vi iväg igen - nu med barnen - till Whanganui River. För några veckor sedan fick vi ett tips här på bloggen om att paddla kanot till Pipiriki, och det är just det vi ska göra under ett par dagar. Rapport följer på söndag.

Good Friday

Smile!

Påskhelgen är lika lång här som i Sverige och för barnen början på ett två veckors långt lov mellan termin ett och två. Pelle är jour så påskmaten intas hemma i Havelock North.