Whakapapa

Utsikt från motellrummet: Mt Ruapehu

Helgen tillbringades i skidorten Whakapapa (uttalas Fackapapa) på Mt Ruapehu - en ytligt slumrande, knappt 3 000 meter hög vulkan mitt på södra delen av Nordön. Vädret var underbart, vilket också annonserats i förväg, varför vi knappast var ensamma i backarna. Skidåkningen var bra och utsikten magnifik. Vi informerades om vad man ska göra vid ett eventuellt vulkanutbrott: ta sig upp på klipporna eftersom lavaströmmen följer dalarna. Kanske lite för mycket information för en familj med många katastrofberedda medlemmar. Man får väl hoppas att det finns mätinstrument som i god tid signalerar ett förestående utbrott.

Vägen till berget var enligt Pelle som en koloskopi med ständiga svängar (tur att det var en van koloskopist som körde..), de första 15 milen genom total vildmark över en kustbergskedja. Vi inser att vi bor i en isolerad del av Nya Zeeland.

En iakttagelse: Nya Zeeländarna är mästare på "small talk" och inleder omedelbart konservation när man hamnar bredvid dem i liften. Det känner vi inte igen från vare sig svenska fjällen eller Alperna.

Mest minnesvärda konversationen i liften sent lördag eftermiddag var dock denna:

- Mamma, vad heter längtar hem på engelska? frågar Anna.

- Vad menar du, undrar jag oroligt och känner av en begynnande klump i magen. Längtar du hem - till Sverige eller Havelock North?

- Nej, jag längtar hem till motellrummet. Jag är sugen på chips och cola.

En 7-åring lever, om inte helt i nuet så i varje fall i en omedelbar framtid.

Easy Own Car

Våren är här nu säger alla och pysslar frenetiskt i sina trädgårdar. Vädret är underbart och Anna har bytt kalasbyxorna mot knästrumpor och är barbent i sin fina byxkjol. Hon trivs jättebra i skolan och strålar som en sol när jag smygtittar på henne genom klassrumsfönstret.

Vi har under veckan inhandlat en bil på firman Easy Own Cars. Tyvärr var det inte så lätt att äga den; jag ägnade en hel dag och besök på fyra försäkringsbolag ("vi försäkrar inte turister") innan jag kunde få en halvskum firma att sälja en bilförsäkring (kontant betalning) åt oss utlänningar.

Bilen är "new in New Zealand", dvs nyligen dumpad av japanerna och texten på färddatorn är på japanska.

Imorgon beger vi oss med vår Honda Odyssey ett par timmars resa bort till Whakapapa för ett par dagars skidåkning. Det känns lyxigt att åka skidor i augusti!

Begynnande vardagsliv

Anna klarar sig nu själv på skolan (utan mamma) och trivs bra - konstigt nog kan man tycka, hon kan ju naturligtvis inte prata med barnen än, men förstår kanske mer än vi tror. Skoldagen är mellan 9 och 15 och det finns inget fritids före skolan, men någon slags "after-school" verksamhet i en närliggande kyrka. De flesta barnens mammor verkar dock arbeta högst halvtid.

Nya Zeeland har mycket kvar att arbeta med.. Snart ska man ha folkomröstning om man ska göra det illegalt att slå sina barn. På tal om barn - vi saknar svenska barnkanalen med Bolibompa. Här sänds barnprogram endast ett par timmar tidigt på helgmorgnarna och då med ständiga avbrott för reklam (som är långt ifrån genusneutral Matilda..)

Biobesök är däremot en positiv upplevelse; i byn finns en fräsch biograf som visar många filmer. Tillsammans med biljetten köper man ett glas vin som medtas in i salongen (sådant imponerar på en svensk!)

Böcker är vansinnigt dyra och därför är det tur att det finns ett välsorterat bibliotek i byn också.

Henke och David spelade igår fotboll i sina respektive lag - Henke som målvakt i juniorernas (år 9-10) lag och David som målgörande (!) forward i seniorernas (år 11-13) dito. Fotboll spelas nu under vintern och till sommaren (från oktober) måste de välja andra sporter, t ex tennis.

Jag har börjat anpassa mig till mitt nya liv som hemmafru och trivs särskilt bra med att gå och träna varje morgon klockan 9.15. Nu i veckan ska jag dock träffa traktens enda hudläkare och diskutera hur/när jag ska kunna arbeta, halvtid och med ledigt på skolloven - går det?

Hawke´s Bay

Vi har ägnat två helger åt att utforska vår nya hemtrakt (Hawke´s Bay). Vi bor i Havelock North Village (10000 inv) som ligger ca 5 km från staden Hastings (ca 50000 inv) där sjukhuset ligger. Båda dessa orter ligger en bit in i landet. Två mil från Hastings ute vid Stilla Havet ligger staden Napier (också ca 50000 inv) med en stor hamn men för badare ogästvänlig strand. Napier är känt för sin art decoarkitektur som tydligen var innestilen att bygga i 1931 när man efter en fruktansvärd jordbävning var tvungen att bygga upp staden igen. Bebyggelsen är således av förklarliga skäl överallt låg.

Havelock North ligger vid foten av det lilla berget Te Mata Peak och omgivet av vin- och fruktodlingar, samt betande får och kor i ett vackert, kuperat, öppet och grönt landskap.

Ett par mil söder om Napier och ca en mil från vår by ligger den vidsträckta, rena, storslagna stranden Ocean Beach. Vid stranden såg vi en maorisk by men f.ö. verkar man inte ha bosatt sig strandnära.

Utsikter från Te Mata Peak

Skolstart och myndighetsdag

Anna, 7,5, har börjat skolan. 2,5 år efter sina nya zeeländska klasskamrater som disciplinerat

sitter och skriver uppsatser om sitt lov, läser faktaböcker som de analyserar och räknar ut en fjärdedel av 12. Det här blir tufft!

Henke, som ju precis slutat 7:an hemma, har börjat andra hälften av 10:an och visst det är jobbigt för honom, men det går. Så tydligen förlorar vi i Sverige inte så mycket på att inte gå i skolan mellan 5 och 7, eller?

Hur som helst, Anna får enskild undervisning i engelska och läsning av en dam (MrsA) som hämtar henne i klassrummet ett par gånger per dag. Annas fröken (Ms Hill) är ung och energisk och har extrem koll på sina 22 elever. Medhavd lunch intas utomhus.

David fyllde 18 i fredags och vi firade med pizza på trendiga Café Pipi i byn. Sedan försvann han iväg med kompisar (snabba ryck!). Han var nyfiken på att se sina skolkamrater utan uniform..

Henke har tränat med skolans fotbollslag - "inte i Södras klass". Tyvärr har halva säsongen gått

och han kan inte peta målvakten i A-laget. Men nästa år...

Första veckan på jobbet

Så klev jag då äntligen in på Hawkes Bay Memorial Hospital och... nu har det gått en vecka och jag överlevde. Efter första dagen var jag bekymrad, andra dagen orolig, tredje dagen vettskrämd, fjärde dagen apatisk och efter fem dagar anade jag att det inte skulle gå. Men efter en fredagskväll med öl, vin och Davids födelsedagsfirande kändes det helt annorlunda, nu vet jag att det kommer att gå åt pipan.


Skämt åsido så är det inte riktigt så illa, men jag är ute på djupt vatten här. Allt är annorlunda och liksom tvärtom. Medicinkliniken har ca 100 allvårdsplatser och man jobbar i team med 2-3 specialister, en ST och en AT-läkare. Enligt ett komplicerat schema fördelas alla patienterna mellan teamen och sedan söker man upp sina sängar. Systemet leder till kaos och förvirring. Läkare och sjuksköterskor är helt separarerade och rondar var för sig. AT/ST läkare gör allt praktiskt och akutläkare tar hand om akuten. Jag kommer att ronda, svara i min mobil, skopera och ha mottagning (clinic). Det finns ingen egentlig datajournal och det mesta skrivs på papper. Men stämningen är god, inget gnäll, alla är easygoing, laidback och gastroenterologer står högt i kurs.Veckans lista:
Chock : Inga sjukhuskläder, här gäller civila kläder och gärna slips.
Insikt: Hur jobbigt det är att vara "Manuel från Barcelona" eller i mitt fall "Pair from Sweden".
Absurditet: Diktering via telefonen.
Överraskning: Alla specialister har rätt till 80 000 kr + 2 v ledigt för kurser.
Lunch: Mackor, mackor och mackor (nedsköljes med söt juice)
Citat: "Good as gold" - positivt uttryck som går att använda till allt.
Besvikelse: Endast ett skopirum och inga e-recept.
Pryl: Liten spritflaska som hänger på bältet för handtvätt (se bild).
Liknelse: Stället påminner om en StarWarsfilm, gammalt men ändå high-tech.
Nu laddar jag för nästa vecka med en 18-hålare på Hawkes Bay golf club imorgon.
Jag ska krossa banan.

På plats i Havelock North

Sedan vi anlände den 14/7 har vi skrivit in barnen på sina skolor (+köpt skoluniformer!), fixat mobilabonnemang, fixat cyklar till alla, öppnat bankkonton osv. Pelle har träffat sina kollegor ett par gånger på sjukhuset och fått någon slags introduktion. Igår var vi hembjudna på lunch till ett par läkare med tonårsbarn. Det var trevligt, men vi höll på att frysa ihjäl; de har ett underbart stort hus med pool och tennisbana, men ingen uppvärmning. Så är det här tydligen - vintern är kort och mild, men temperaturen går ner mot 0 på natten och på dagen är det 10-15 grader såväl ute som inne.. Vi bor första månaden i en ganska liten lägenhet som blir varm och i sängarna har vi eluppvärmda madrasser, så vi behöver inte frysa.

Idag ska vi kolla på ett hus som vi kanske ska hyra, samt bestiga Te Mata Peak (399m).

Imorgon börjar skola och jobb.