Whakapapa

Utsikt från motellrummet: Mt Ruapehu

Helgen tillbringades i skidorten Whakapapa (uttalas Fackapapa) på Mt Ruapehu - en ytligt slumrande, knappt 3 000 meter hög vulkan mitt på södra delen av Nordön. Vädret var underbart, vilket också annonserats i förväg, varför vi knappast var ensamma i backarna. Skidåkningen var bra och utsikten magnifik. Vi informerades om vad man ska göra vid ett eventuellt vulkanutbrott: ta sig upp på klipporna eftersom lavaströmmen följer dalarna. Kanske lite för mycket information för en familj med många katastrofberedda medlemmar. Man får väl hoppas att det finns mätinstrument som i god tid signalerar ett förestående utbrott.

Vägen till berget var enligt Pelle som en koloskopi med ständiga svängar (tur att det var en van koloskopist som körde..), de första 15 milen genom total vildmark över en kustbergskedja. Vi inser att vi bor i en isolerad del av Nya Zeeland.

En iakttagelse: Nya Zeeländarna är mästare på "small talk" och inleder omedelbart konservation när man hamnar bredvid dem i liften. Det känner vi inte igen från vare sig svenska fjällen eller Alperna.

Mest minnesvärda konversationen i liften sent lördag eftermiddag var dock denna:

- Mamma, vad heter längtar hem på engelska? frågar Anna.

- Vad menar du, undrar jag oroligt och känner av en begynnande klump i magen. Längtar du hem - till Sverige eller Havelock North?

- Nej, jag längtar hem till motellrummet. Jag är sugen på chips och cola.

En 7-åring lever, om inte helt i nuet så i varje fall i en omedelbar framtid.