Fina bilder

För fina bilder från senaste veckans äventyr med familjen kolla Matildas blogg.

No guts, no glory.

Ebba och Laura till synes helt iskalla inför sin "monster swinging" i Taupo på julafton. Två riktiga adrenalinjunkies.

I Zorben föds man på nytt och...

...det blev en pojke! (kanske snarare en man efter det här). "Grymt kul" sa Henke.

Pelle trotsar döden, se och rys!

God Jul!

Vi kom tillbaka till Havelock North julaftons kväll med Matilda i bagaget. Vi har haft några intensiva dagar on the road med familjen Holte. Och Pelle har hoppat bungy jump. I natt hoppas vi att tomten kommer ner genom skorstenen och lämnar paket - vi tar seden dit vi kommer och börjar fira jul på juldagen i år.

Första gänget på plats

5 x Holte ramlar in en efter en i ankomsthallen på Auckland airport.

På väg mot Harbourside för sea food. Kul att ha syrran här nu! Och tänk att de åkt så långt för att träffa oss. Om några timmar ska vi hämta Matilda för att sedan dra vidare mot Coromandel.

Skolavslutning

Med tre barn som gått igenom hela eller i Henkes fall nästan hela grundskolan i Kalmar och Uppsala har vi upplevt många krismöten och upprörda känslor främst bland föräldrar när det ska skapas nya klasser eller lärare flyttar. Jag vet inte vad det väcker hos svenska föräldrar, men helt klart blir det oro i lägret. Här fungerar det på ett helt annat sätt. När Anna i samband med skolavslutningen fick sitt betyg (ja, faktiskt och inte särskilt obehagligt, mer ett detaljerat omdöme som tydligt visade att läraren lärt känna henne) fick hon också en liten lapp där det stod i vilken 3:a hon ska börja och vilken lärare hon ska ha nästa år. Man byter lärare och klasskamrater varje år och det är helt självklart. Barnen och föräldrar får inte träffa den nya läraren eller ha önskemål om vilka klasskamrater som ska fortsätta gå med ens barn utan makten ligger helt och hållet hos lärare och skolledning. Ingen tycker det är särskilt upprörande utan helt naturligt. Jag tror det handlar om att lärare har en starkare position här och att ingen ifrågasätter deras kompetens att ta hand om en ny grupp elever. Och varken Anna eller jag känner oss särskilt oroliga. Men nu: sommarlov!

The Letter

Nu blir det inget trams, Doctor Kallen har ordet:

Det finns många exempel på hur sjukvården här skiljer sig från den svenska. Möjligheterna till läkemedelsanvändning är begränsad och sjukvården är orättvis med ett offentligt och ett privat system. Antalet specialister är få och man jobbar långa dagar. Närvaron är extremt hög, ingen av mina kollegor är någonsin sjuka eller lediga särskilt mycket och de är aldrig hemma för sjuka barn och kompledigt existerar inte. Väl på sjuhuset är intresset for jobbet närmast hysteriskt uppskruvat, men träffas man privat på kvällen för en barbecue så har slipsen åkt av och kollegerna blir ett gäng down dressed barfota hippies som aldrig skulle komma på tanken att prata “shop”. Det är tydligen en dödssynd, men ämnen som cricket, rugby, film och böcker går bra. Vädret, vin och mat fungerar alltid, men att som jag referera ohämmat till dokusåpor på teve är socialt självmord. (Varför tittar bara jag på Survivor?) Inga scrubs på jobbet utan snyggbyxa (gabardin!), struken skjorta, putsade skor och gärna slips. Det glänsande och svindyra stetoskopet hänger nonchalant runt halsen. Här är fortfarande en hel del hierarki och underläkaren vet sin plats och sitter nöjd väl medveten om att en dag kommer han/hon att vara på toppen och därför måste systemet bevaras. Det finns akutläkare, men ingen akut PCI eller datajournal. AT läkarna gör sköterskejobb och ägnar mycket onödig tid åt att sätta nålar. Man skriver nästan inga remisser inom kliniken utan man ringer till varandra och diskuterar.

Det är alltså en del som är olika, men det finns en skillnad som är större än alla andra och det är att Nya Zealand har ett fungerande husläkarsystemet. Alla inom vården och patienterna själva har järnkoll på vem som är deras egen doktor och det står tydligt skrivet på klisterpatientstickern. Husläkarna (GP´s) tycks inte ständigt flytta runt mellan vårdcentralerna för att skilja sig från sina listade patienter och verkar ha en professionell men också en uppriktigt empatisk relation till sina patienter. Kanske är det mindre jobbiga sjukskrivnings-krävande kroniker som gör skillnaden, men det kan inte vara hela sanningen. Alla patienter verkar nöjda med sitt val och patienterna ramlar inte in på akuten för att husläkaren inte finns tillgänglig. Husläkarna ringer ofta för råd och vi consultants är tillgängliga på mobiltelefoner. Patientjournalens ryggrad är en serie brev ställda direkt till patientens GP. Varje konsultationstillfälle resulterar i ett brev. Breven är journalen och oftast får patienten också en kopia av brevet för att veta vad som pågar. Husläkaren äger med stolthet och självklarhet problemet och duckar inte. Om jag som gastroenterolog vill att en patient ska sättas in på immunosuppression ber jag vänligt husläkaren sköta det och ger råd om hur han ska följa upp det det. Konsultationen på mottagningen resulterar alltså i ett artigt formulerat brev ställt direkt och personligt till the GP. Inget luddigt diffust budskap skjutet från höften med förhoppning att någon ska läsa. Brevets slutkläm är en konklusion och en plan. I den skissas alternativ för framtiden och man försöker ge handfasta strategiska råd. Det gör att jag inte behöver se alla mina patienter hela tiden. Husläkaren känner sig trygg med handläggningen och tar hand om patientens medicinering och uppföljning. Det gör också att man kan ha ganska få specialister och förhoppningsvis blir det färre onödiga inläggningar. Patientjournalen blir en sammansatt tråd bestående av dessa brev som bildar en ständigt skriven dialog mellan specialisten och patientens GP.

När patienten hamnar på sjukhus blir det annorlunda och allt skrivs för hand, men vid utskrivning dikteras en dataepikris som ges till patienten och en kopia till husläkaren. Men epikrisen hamnar inte i själva huvudjournalen, där ligger bara breven, alla ställda till the GP. Det här fungerar fantastiskt bra och alla tycks nöjda. Varför? Jag tror att själva brevet är hemligheten - den artiga tonen, ödmjukheten och att det aldrig blir något snack om vem som är ansvarig. Nya Zealand har många brister, men det här är inte en, hatten av för deras husläkarsystem. Det gör jobbet både roligare och mer uthärdligt för alla.

Så här ska julen pyntas!

Enkelt och smakfullt, skapar rätt stämning direkt.

Lite nyskapande asymmetri och vips har Santa fått fart på renarna.

En liten tomte tittar ut.

Medicinmottagningen pyntas blygsamt och med lite fluffigt tyll

styr man elegant undan från vulgofällan.

Vem behöver en riktig när den här finns?

Overkill, nejdå bara ett basic altare på mottagningen.

Finns det några snälla barn? Vem behöver mysigt mörker, stearindoft och en nygräddad lussebulle när det kan bli så här bra? Det är bara att njuta, sätt på grillen och skit i renarna. Kiwi tomten drar glatt iväg på sin fyrhjuling.

GOD JUL

En liten uppdatering

Sedan sist har Pelle varit fullt upptagen med förberedelse inför ett föredrag för medicinkliniken där han jämförde Sverige och NZ med fokus på sjukvård. Han fick applåder. Jag har varit på ett riktigt cocktailparty - äntligen. En distriktsläkare fick för sig att bjuda hem kvinnliga kollegor på drinkar och tilltugg. Klädkod: finaste klänningen i garderoben. Det var kul!
I lördags var vi hemma hos vår chef på middag. Han bor högst upp på en kulle med utsikt över Cape Kidnappers och Stilla Havet. Såklart!
Anna har idag börjat prata engelska - ja, det är faktiskt så. Helt plötsligt verkade det lossna. Skönt för henne. Imorgon är min lediga dag och jag ska följa med henne och klassen på en skolutflykt. Sånt jag aldrig gör i Sverie.
Henke hade skolavslutning ikväll och nu väntar ett sju veckors långt sommarlov. Tyvärr måste han nog plugga lite franska för att inte komma allt för långt efter sina klasskamrater i Kalmar. Han har haft franska är, men inte riktigt på samma nivå och nästa termin blir det ingen klass i franska på skolan utan han får läsa på distans. Tur då att vi har bokat en resa i maj till delvis fransktalande söderhavsön Vanuatu:-)
David jobbar på till minimilön (ca 50 kr/h), men trivs fortfarande och tiden går fort när han lyssnar på nedladdade Dan Brown-böcker och P3-dokumentärer på sin I-pod.
Nu räknar vi ner dagarna tills Matilda (20/12) och "kusinerna från Uppsala" (19/12) kommer. Det ska bli så kul! Glöm inte nubben Matilda!
Pelle ligger och snarkar framför någon nedladdad såpa, men har lovat att skriva ett inlägg i bloggen imorgon.

Advent?!

Läste i vår dagstidning i morse att Stockholm hade haft endast 17,5 timmars solsken i november. Det låter stabilt dåligt. Här är vädret extremt instabilt; idag 15 grader och regn,
i lördags underbart skönt - 25 grader och sol. Här agerar Henke lekledare med Anna och lilla Louise från Schweiz,
här avslutas lunchen med föräldrarna Tom och Nicole (de är också här ett år).
Den dallrande heta söndagseftermiddagen tillbringade Anna och jag med grannen Maria + son Patrick i Napier på balett:
Peter Pan!
Vi glömde bort att det var första advent..Men på måndagen inhandlades ljus och ren och Anna blev så här glad!

En dag i Hökviken 2

0625 Vaknar till när Pelle går upp, men gosar in mig med Anna och somnar om.
0650 Går upp, duschar, stryker kläder (gud vad jag saknar våra "smurfkläder"),hänger tvätt, packar Annas lunchlåda, plockar lite i köket.
0715 Väcker Anna och vi äter frukost tillsammans med Henke. Säger hej då till P. Jag läser i Dominion Post om den maoriske (NZ) killen Stan Walker som vunnit Australian Idol. Jag har följt programmet och håller med krönikören om att han har en "divine" röst. Lägg namnet på minnet!
0745 Säger hejdå till David som ger sig iväg på sin scooter till jobbet - han rensar äppelträd, dvs. rycker bort kvistar utan frukt. Ett arbete som enligt honom kräver sådan liten intellektuell kapacitet att en blind apa skulle kunna utföra det. Det verkar ändå (eller just därför) som han trivs för han har småsjungit hela morgonen.
0810 Anna och jag åker till skolan efter att ha fått med oss ett styck vattenkanna + ett styck tom mjölkförpackning + lunchlåda + böcker.
0815 Lämnar Anna i klassrummet där fröken Hill, men inga barn än, är på plats. Skolan börjar klockan 9. Småpratar lite med fröken om tider för julavslutning och utflykter.
0835 Anländer till sjukhuset och bedömer några remisser på mitt rum (som jag delar med två andra).
0855 Går ner till mottagningen och kollar några patologsvar från onsdagens operationer (redan klara!).
9-12 Jag träffar nio patienter, blandad kompott. Kämpar med dikterandet.
1220 Går på en konsult på intagningsavdelningen: uttalat underbenseksem med spridning. Han är helt opåverkad men har varit inlagd i ett dygn i väntan på hudkonsult!
1240 Lunchmöte med överläkarna på medicinkliniken; en kvinnlig geriatriker och en kvinnlig palliativmedicinare, tio gubbar med slirre (utom Pelle som kör utan). Jag drar när man börjar diskutera julens bakjoursschema.
1330 -14 Pappersarbete
1400 Blir sökt för koll av patient på akuten som jag hinner se innan jag går för dagen.
1425 Startar bilen, på med nya, stora solglasögonen, full AC. Mot Havelock North.
1435 Parkerar hemma och promenerar mot byn/skolan.
1500 Anna och jag promenerar långsamt hem.
1530 Mellanmål med Anna.
1550 Henke kommer hem - nyklippt - och berättar om sin skoldag. Han har haft "bonecarving" hela dagen och visar stolt upp sina alster.
16-17 Softar vid poolen.
1700 Åker till supermarket. Provsmakar en medicinmugg vin (Syrah).
1800 Pelle hemma.
1815 Joggingrunda.
1900 Bloggar medan Pelle bakar och lagar mat, David steker hamburgare. Fredagskväll!

En dag i Hökviken

• 0625 mobilen ringer för rakning, dusch och strykning av kläder.
• 0640 väcker Katarina och David.
• 0645 hämtar The Dominion Post och äter All Bran med banan, läser om en belgisk komapatient som var vid "medvetande" i 23 år och att en tysk akademiker menar att Shakespeare egentligen var en snubbe vid namn Edward de Vere, 17 th Earl of Oxford.
• 0700 Katarina skypar Matilda - jag lyssnar.
• 0715 cyklar till jobbet, sol och ingen vind. Bra kontemplation, laddar batterierna. Hälsar på min cykelkompis (en kraftigt överviktig kille som jag möter varje dag på samma ställe).
• 0745 anländer till jobbet, loggar in och läser mail. Redigerar några "letters".
• 0800 går till operation, byter om och kollar endoskopilistan.
• 0820 första patienten skriver på "consent form" för gastroskopi och coloskopi pga anemi. Hittar en angiodysplasi i cakeum som jag koagulerar (Argon Plasma Coagulation är min nya leksak), annars mest divertiklar hos den patienten.
• 0850 kaffekopp 1
• 0915 kör på fram till lunch 2 coloskopier - ung pojke i narkos med ileo-caekal Crohn och en kvinna med en platt polyp (serrated adenoma) i höger flexur som jag lyckas plocka ut utan blödning eller hål på tarmen. 3 normala gastroskopier, den sista patienten har Hb 67 och måste läggas in. Ringer min AT läkare som fixar allt.
• 1115 kaffekopp 2
• 1145 kaffekopp 3
• 1215 en kirurg ST vill att jag ska bedöma insidan av en mage, ser inget konstigt, bara matrester.
• 1230 sk Grand Round, idag föreläsning av palliativmedicinare. Lunch serveras i form av snittar och juice. Inga fibrer i sikte. Träffar Katarina som mumsar i sig onyttigheterna.
• 1330 min AT (house surgeon) ringer och berättar att vår ST åkt hem pga dödsfall i familjen. Vet inte hur länge hon blir borta. Diskuterar några av våra patienter, just nu sex stycken, ingen särskilt sjuk. Skjuter upp all problem till ronden imorgon. Prioriterar remisser.
• 1350 kaffekopp 4
• 1400 mottagning. 2 nybesök och 2 återbesök. En viktnedgång, två Crohn och en med konstiga levervärden. Dikterar som vanligt i telefonen.
• 1530 mottagningssköterskan serverar kaffekopp 5.
• 1615 färdig och går till rummet. Redigerar endoskopirapporter på datorn. Skickar några mail. Diskuterar med en kirurg om en gravid kvinna vecka 22 som jag lyckades få iväg till Auckland för ERCP pga gallstenar med svår stas och hotande pankreatit. Hoppas det går bra.
• 1700 cyklar hem, solen skiner, 25 grader.
• 1730 hemma, av med kläderna och ner i poolen. Läser en lokaltidning.
• 1830 på med grillen.
• 1900 middag bestående av grillad Beef Scotch Fillet Steak (vad är det egentligen?), spaghetti, avocado, tomater och oliver. Dricker vatten för midjemåttet (vin funkar inte i längden). Jordgubbar. Familjen verkar överleva - Henke och Anna i skolan, David och Katarina på jobbet.
• 1940 kaffekopp 6 med en bit mörk choklad.
• 2000 skriver i bloggen.
• 2030 lägger Anna.
• 2100 nedladdat avsnitt av Desperate Housewives.
• 2200 borstar tänderna.
• 2230 öppnar thrillern Snowblind, perfekt dålig och somnar direkt.
• 2300 koma.

Cykelutflykt

Vart jag mig i världen vänder..

Extremsport

Allaktivitetsdag

(Extremt) bredbrättade hattar är obligatoriska i Primary School under sommarterminerna.

Anna har kul.

45-årigt barn

Lycklig som ett litet barn blev jag över mina födelsedagspresenter.

Tupperwareparty

Min längtan efter umgänge med kvinnor i grupp på kvällstid med vin och skvaller (bokcirkel, vinprovarklubb, Qlic) gjorde att jag inte var sen att tacka ja när en mamma i Annas klass bjöd mig på Pre-Christmas-Cocktails. Tyvärr var jag inte uppmärksam på att det i fin stil stod att hon sålde Tupperware. Jag tror ingen kan vara mindre intresserad av det än jag. Låtsat imponerad (mest förfärad) tittade jag in i hennes pedantiskt ordnade skafferi och kylskåp och innan kvällen var slut hade jag bränt 500 spänn - bara för att jag kände mig så dum för att jag inte hade förstått vad hennes "party" gick ut på.

One shot for glory

Jag och Henke är nu hemma i Hawkes Bay efter ett äventyr i huvudstaden - Wellington. Det är en intagande kuststad med imponerande skyline a la San Francisco, men tyvärr är det platsen gud glömde när det gäller mänskligt väder. Windy Wellington säger man och syftar inte på en smekande bris. Jag har bara upplevt något liknande i Grekland när vi tog oss igenom Ittakasundet. Det handlar om grymma stormbyar som bildas lokalt men i Wellington lindras inte blåsten av någon värmande sol utan regn och märgslitande kyla toppar upplevelsen. Med det var inte därför vi var där (för att lida). Jag har varit på Gastro 2009 som arrangeras av New Zealand Society of Gastroenterology och det är tre dagars möte för alla Kiwi läkare och sköterskor med gastrointresse. Det blev riktigt lyckat och jag har lärt mig "heaps". Kongressen toppades av en vild galamiddag på Duxton hotell med tema "Wellywood" och det togs på allvar. Kvällens höjdare var en uppsatt kollega perfekt utklädd till The Joker i Batman, hatten av för den snubben. Henke kom ner med buss för Matchen. Klockan 20.00 var det avspark på Westpac stadium mellan NZ (All Whites) och Bahrain. En helt avgörande play off med en biljett till Sydafrika på spel. All Whites var tvungna att vinna och det var verkligen "one shot for glory". Jag kan säga att jag ångrar att jag nästan aldrig går till Fredriksskans eller på en avgörande landskamp för det här var kul. NZ spelade med beundrandsvärd kämpaglöd och klarade sig precis med 1-0. Målvakten tog en straff som lär bli historisk (Henkes analys: "En dåligt placerad straff, löst slagen. Keepern gick rätt. Jag skulle givet också ha tagit den. Ganska basic egentligen.") Det var kokande stämning på läktaren med 35 000 i publiken och nu har vi ett lag att satsa på i VM - All Whites.

Fotbollsfeber

För omväxlings skull (annars är det mest rugby) råder det fotbollsfeber i NZ. För första gången sedan 1982 och andra gången någonsin kan All Whites gå till VM och Pelle och Henke är just nu på den avgörande kvalmatchen mot Bahrain i Wellington. Övriga familjen är kvar i Hawkes Bay och Anna och jag gör små promenader ner till byn och slappar vid poolen.

David har slutat skolan för det här året och börjar inte igen förrän i februari. Seniorerna (åk 11-13) har "bara" stora prov nu fram till jul, men de slipper David göra eftersom han egentligen har studieuppehåll. Han börjar jobba nästa vecka och jag ser dollartecken i hans ögon.

Affärerna har börjat julskylta med tomtar och snögubbar bland utemöbler och badkläder. Det är lite tråkigt på södra halvklotet på det viset; allt händer på en gång. Sommar, semester och jul på en gång. Sedan får man vänta länge till nästa ledighet/ avbrott från vardagen.

Inte så politiskt korrekta

I Nya Zeeland kan en borgmästare på allvar föreslå att man ska ge underklassen (läs maorier) pengar om de låter sterilisera sig - utan att avgå. Michael Laws i Wanganui som kom med förslaget menar att det på sikt skulle lösa landets sociala problem.
I Nya Zeeland kan en riksdagsman sno skattepengar och öppet uttrycka rasistiska åsikter - och ändå sitta kvar.
Hone Harawira,representant för det maoriska partiet tog med sig sin fru till Paris för skattepengar istället för att åka till Bryssel som var det officiella resmålet. När han ifrågasattes av en partikamrat skrev han ett trevligt mail som nu publicerats, här följer ett utdrag:
White motherfuckers have been raping our land and ripping us off for centuries and all of a sudden you want me to play along with their puritanical bullshit. Quite frankly I don´t give a shit about what you or anyone else thinks about it, OK?
Det är högt i tak i NZ.

Hyresgäst efterlyses

Tyvärr har vår hyresgäst på Bisterfeldsvägen köpt en lägenhet och sagt upp hyreskontraktet med oss från den 9/1. Så om ni som läser det här känner till någon som behöver hyra en möblerad (stor) bostad i Kalmar i ett halvår - låt dem/oss veta. Jobbigt!!

Veckan som gått

För första gången sedan före midsommar har jag haft en "redig" helg, dvs ledighet efter arbetsvecka. Det känns bra - både att vara ledig och att jobba. Det som var mest utmattande med att börja jobba var journalskrivningen. Det är inte lätt att skriva korrekta och artiga remissvar (det är viktigt här!) på ett främmande språk. Jag tycker synd om "min" sekreterare som får stå ut med ett oskönt dikterande på Swenglish med massor av pauser och därefter ett tvångsmässigt läsande och rättande av de utskrivna breven. OK, det har bara gått en vecka, jag kommer säkert att lära mig bra fraser och standardformuleringar som jag kan använda.
Kontakten med patienterna går bra, jag har lärt mig förstå "Kiwi-English", och hudsjukdomarna yttrar sig likadant här som hemma. Tillgången till behandlingar är dock en annan - sämre -och sättet att arbeta på mottagningen annorlunda. Jag får vänja mig vid att ta mycket färre biopsier. Min hudkollega här menar att det är meningslöst vid inflammatoriska hudsjukdomar eftersom patologerna ändå inte kan bedöma preparaten -och den av två patologer på sjukhuset som jag har talat med verkar hålla med; hon såg lite svettig ut när jag antydde att jag är bortskämd med att få diagnostisk hjälp av patologerna i Kalmar. Här är det klinisk diagnos som gäller.
Veckan för övrigt i korthet:
David har köpt sin efterlängtade röda scooter och fixat körkort. Han har jobb på gång i en fruktträdgård med att gallra äppelträd. Man får betalt per träd och jag får ont i ryggen bara av att tänka på det.
Henke har spelat och vunnit en tennismatch för skolan. Han ser fram emot att gå med pappa på All Whites (NZ landslag i fotboll) match mot Bahrain i Wellington nästa lördag. Om NZ vinner går de till VM - till skillnad från vissa andra..
Anna älskar sitt röda Nintendo DS lite och spelar Super Mario dagligen.
Sommaren är här, poolen rengjord och klorerad, utemöbler inhandlade och målade. Vi känner oss redo för att ta emot besök!

...och så över till vädret.

Jag ville en gång bli meteorolog, men nu blev det inte så. Istället har en saknad efter prognoser och nederbörd gjort mig otillbörligt fixerad till väder och vind och dömt mig till livslång längtan efter det perfekta högtrycket. Ständiga amatöranalyser av väderläget har skapat icke vetenskapligt uppbyggda förväntningar kring sol och regn (mest sol). Jag har kämpat med det här och vi trodde jag var färdig för gott. Det blir ju liksom vad det blir, men tyvärr dröjde det inte länge innan jag fick ett återfall här i NZ. Så håll till godo, här kommer sanningen och det är hard core facts värdiga en John Pohlman:

• Himlen är anmärkningsvärt "låg" här, ser ut som när man lyft med ett flygplan och kommit upp några hundra meter. Molnen ligger märkligt nära marken. Analys : Troligen något med luftskikt, berg och närhet till hav.
• Solen biter som en gammal kvartslampa. Man blir inte normalt brun utan mer typ som en skållad lobster i ansiktet. Analys: Ozonbrist och inga utsläpp ger solen fritt fram.
• Temperaturskiftningarna är blixtsnabba. Tiogradiga skiften inom några timmar är vanliga. Analys: Vindar från norr sveper snabbt ner tropisk luft över NZ och tvärtom.
• Högtrycken är inte stabila och vädret växlar fort, inte många dagar med samma väder. Analys: Öarnas geografiska placering och topografi är avgörande.
• Ingen ordning på årstiderna, sommardagar dyker upp mitt i vintern och tvärtom. Analys: Sydpolens närhet ger området oförutsägbart väder.
• Solen är intensivt värmande, men när den försvinner faller temperaturen snabbt. Analys: Landets geologiska förutsättningar för att binda värme är nedsatt.
• Enligt statistik dödas i Sverige av blixten 0.222173 per miljon invånare. Här finns inga kända siffror. Analys: Ingen åska i NZ och det tackar vi för.

Nu ska jag gå och lägga mig, men jag hinner nog läsa av barometern, tömma regnmätaren, kolla in läget på Southern Cross, printa ut några färska satellitbilder och analysera kaffesumpen. Oj, det blir visst kvartslampa imorgon. Yeeees!

Fara på väg

Idag blir det förbjudet att prata i mobiltelefon under bilkörning i NZ. Det är väl bra, men tyvärr är det nog andra saker som bidrar till det stora antalet trafikdöda i det här landet. Natten till igår dog två pojkar från Havelock North High School. De flög ut ur en van med sju tonåringar som kördes av en 16-årig onykter flicka.

Igår kväll var Pelle och jag på middag ett par kilometer från vårt hus. Gästerna bestod av åtta medelålders personer, vinet flödade. Kvällens mest exotiska inslag för alla var när det framkom att Pelle och jag skulle cykla hem i mörkret. Övriga satte sig bakom ratten och körde hem. Troligen är det dock - trots cykelhjälm (som det är lag på) - farligare att cykla med tanke på alla packade tonåringar och doktorer som kör runt. Taxi är tydligen inget alternativ.

Ålderstabell

5 Skolstart

14 Du får vara ensam hemma. I NZ är det förbjudet att lämna barn upp till 14 år (!) ensamma hemma ens för en kort stund. (Ytterligare en faktor som gör det svårt för kvinnor att arbeta.)
15 Körkort.

16 "Lovlig." Skolan inte längre obligatorisk (många slutar på sin 16-årsdag).

18 Du får köpa alkohol och tobak. Rösträtt.
21 Ingen formell betydelse, men firas mycket.

65 Många går i pension, men det är inte obligatoriskt. Det är förbjudet att avskeda någon pga hög ålder.

Rotorua

Pelle och Henke i en traditionell maorisk Hakadans i Rotorua. Bilden är tyvärr lite oskarp, men den måste publiceras (tycker Katarina).
Överallt i Rotorua ryker och pyser det från varma källor och geisrar. Och luktar illa.
Ett överflöd av värme (bara här, inte i övriga NZ som väl framgått av tidigare inlägg) gör att det är standard med stora spabad i motellrummen.
Roturas badhus från 1908; nu spännande museum.
Utsikt från museets tak. Henke och David skymtar i parken. De hade fått nog av kultur och väntade utanför.

Ash cash

Den här trafikskylten möter mig varje dag på väg till jobbet. H är den vedertagna symbolen för sjukhus (hospital) i den här delen av världen. En ganska tankvärd skylt som jag ger en mix av existentiell ångest, hopp, förtröstan, ödmjukhet och förundran. Hur f-n tänkte man när man gjorde skylten? Jag tror inte den skulle kunna fungera i Sverige, men här är det absolut inget konstigt. Nu är det ju faktiskt så att krematoriet och kyrkogården ligger precis bredvid sjukhuset och det är ju det mest praktiska. Det finns troligen en kulvert och man samarbetar kanske kring (fd) patienterna. Det här är ett exempel på vad jag behöver för att gå igång med nästa bokprojekt. Tydligen får AT-läkarna ersättning för varje kropp som skickas för kremering (Ash Cash) pengarna läggs i en pott till ett dundrande party. Härligt sjukt. Tyvärr är inte överläkarna inbjudna.

Idag ska vi åka till Roturua. Det är en plats några timmar bort som tydligen luktar sur flatulens men det är en spännande ställe och det är där man kan kan ägna sig åt en av NZ nationalsporter, så kallade zorbing. Man rullar ner för ett berg i en plastbubbla fylld med kissvarmt vatten. Låter väl kul!!??Annars är det bra på jobbet och ångesten börjar lägga sig. Det lunkar på och det är ett gott tecken på någon slags trivsel och kontroll. Jag planerar nu att gå med i en lokal golfklubb för att får ner priset för greenfee på Cape Kidnappers, en topp-100 -i -världen-golfbana som jag kommer att skriva mer om framöver och ffa efter att jag spelat den. Här är ett smakprov.