Helikoptrar och väderkvarnar

I hell-gen hade jag min första jour och det var en uppskakande upplevelse. Jag vacklade (rondade) till synes planlöst runt på huset med en house-officer (AT) i hälarna och blev mer och mer frustrerad. Alla patienter var verkligen sjuka och den ena fallet värre än det andra. Ingen kunde skickas hem och jag drabbades av en icke önskvärd känsla (rå panik) av ohållbar patientackumulering. Jag skickade patienter till Wellington för PCI, tog hand om hjärttamponad, oklart medvetslösa, levertransplanterade, sadelembolier, instabila anginor och en hel räcka av pneumonier och sepsis (finns ingen infektionsklinik). Alla med feber eller CRP får en underdrog som heter Augmentin (Spektramox helt enkelt) och fungerar tydligen på allt (PNUVI). Ges först några dagar intravenöst och sedan peroralt. Vårdtiderna är långa och följer ett trögt mönster. Belöningen för en helg är att man får behålla alla patienter man träffat och måndagsronden efter blir mardrömslik. När jag efter att ha rondat non-stop från 0900 -1330 fortfarande hade ett tiotal patienter kvar föreslog jag en kopp kaffe, men mina underläkare trodde jag skämtade och ville fortsätta. ”We are making good progress” sa min Registrar och drog iväg. Hon kanske skämtade, men verkade helt oberörd av kaffebrist och hunger. Här jobbar man verkligen och ingen gnäller. Genen för att ta det lugnt eller softa på jobbet finns inte här och det är ganska befriande. Tyvärr är arbetet inte lika effektivt som tidsödande. Vårdtiderna är långa och patienter blir kvar veckovis för att få träffa en consultant. Neurologen på sjukhuset muttrade när jag ville att han skulle bedöma en av mina patienter, men sen fick jag höra att han är ensam neurolog för 200 000 invånare och jag kunde känna viss förståelse för hans lätt stressade beteende.
På söndagmorgonen råkade jag på en av mina kollegor som också jobbade helg. Han såg utarbetad ut och det verkade som han inte sovit på ett tag. Jag frågade hur det stod till.
Han gnuggade sig i ögonen.
”Jag vaknade av ”the windmills” i natt.”
Jag började förstå. Ännu en utarbetad kollega som tappat greppet. Den här killen var uppenbarligen totalt utbränd och på gränsen till sammanbrott. Är det så här det kommer att sluta för mig? Doften av hallucinatorisk psykos stack i näsan. Jag skakade försiktig på huvudet och började förstå vidden av hans kollaps när han fortsatte.
”Hörde du helikoptrarna. De kom vid halv tre tiden. Kanske tio stycken, jag kunde inte sova.”
Här gällde det att vara försiktigt lirkande och terapeutisk. Men hur fan skriver man LPT i NZ och dessutom på en kollega?
”Berätta om helikoptrarna. (underförstått - berätta om din barndom).
”Det är frosten som kommit.”
En sökning räddade mig från att gå vidare. Jag tänkte inte mer på det, men igår väckte Katarina mig mitt i natten:
”Hör du helikoptrarna?
Nästa bloggatillfälle ska jag berätta allt om det här. Ganska spännande fenomen faktiskt.

Veckans positiva : Dressdown på helgerna, man får ronda i jeans - yees.