Life according to David

Med oräkneligt många timmar av filmer, tv-serier och andra medier rörande High School i bagaget kan man lugnt säga att förväntningarna inför skolstarten på Havelock North High var skyhöga. När jag säger förväntningar menar jag inte nödvändigtvis att jag hoppades att vår entré på skolan skulle bli en omedelbar succé, med kaptensroller, fotomodellsflickvänner och avslutningsvis fira vår sista dag med att tillsammans sjunga och dansa ut genom huvudentrén, utan det jag menar med förväntningar på upplevelsen är att jag åtminstone får uppleva någon form av de olika scenarierna som gång på gång målats fram i filmerna. Vilken som helst egentligen. Jag skulle vara nöjd om jag omedelbart blev skolans nörd och ledare för schackklubben (alla vet ju att nörden får tjejen i slutet ändå), eller om jag av en händelse blev felaktigt tagen för att vara en tjej och blev tvungen att leva resten av året i en lögn innehållande smink, högklackade skor och skvaller. Jag bryr mig inte, bara det är en genuin High School upplevelse.

Så, tillbaka till verkligheten. Hur blev nu upplevelsen? Det är inte riktigt den utopi som vissa av filmerna ger förhoppningar om, men den lever ändå upp till förväntningarna. Det finns olika gängindelningar (jocks, nerds, etc. dock blir uppdelningen en aning reducerad med hjälp av skoluniformen), man måste tilltala lärarna med Mrs och Mr och man kan bli skickade på den beryktade ”detention” (även om jag lyckats undvika det hittills). Det är helt enkelt en vanlig High School. Personligen har jag kommit in i en grupp som man nätt och jämnt kan kalla normal, de är inte de allra coolaste, men inte heller de nördigaste. Jag är inte i periferin utan bara en i mängden, jag är en del av folkmassan som syns i bakgrunden i filmerna och jag är hel nöjd med det, jag är åtminstone en del av fenomenet High School.

Hudkonferens

Mission Estate Winery

Jag har under tre dagar deltagit i Nya Zeeländska hudläkarföreningens årsmöte i Napier.

Nya Zeeland har 46 dermatologer (jfr Sverige ca 350) och ca 10 ST-läkare och alla var där eftersom det var obligatorisk närvaro. (!)Läkemedelsindustrin lyste med sin frånvaro, eftersom det är - som Pelle redan beskrivit - myndigheten Pharmac som bestämmer vad som får förskrivas och då är det således meningslöst att muta läkarna. Företag som tillverkar solskyddsmedel och mjukgörande krämer samt receptfria aknemedel var dock med och smörade på ett hörn med läckra middagar på vingårdar och give-away-kit med krämer ( ja, mamma, jag tog lite till dig som du kan få när ni kommer).

Doctor Kallen update

” Doctor Kallen, we have a situation.”
Jag vände mig mot sköterskan och såg rå skräck i hennes flackande blick. Nu jävlar hade jag ställt till det.
”What is it?
Jag var beredd på allt. Vem av mina patienter hade dött?
”Doctor Kallen, I do not know how to tell you this.”
Kom igen, ge mig sanningen.
”Please tell me.”
”You will only have two nurses with you in theater this afternoon.”
Efter en lättad utandning försökte jag skämta till det.
”Oh, that is not acceptable. Let´s cancel.”
Hon försvann iväg för att skicka hem patienterna men jag lyckades stoppa henne.
Hemma i Sverige har jag oftast bara en sköterska när jag gastroskoperar, men här är tre stycken ett minimum. Jag har ingen riktig aning om vad de gör men det pysslas om och skrivs på lappar, blodtrycks ska tas, syrgas ges och en nurse ansvarar för att trycka på en knapp när jag vill ta en bild. Det hade varit bättre om de var betrodda med att sätta nålar eller ge läkemedel. Nästa vecka ska jag och min kollega (Superman on speed) byta arbetsuppgifter. Från och med måndag ansvarar jag för alla inneliggande patienter i vårt team. Jag kommer att ronda 15-20 patienter måndag, torsdag och fredag (våra take dagar). Patienterna hamnar där det finns lediga sängar och jag (Consultant/Physician), en Registrar (ST) och en House-officer (AT) söker upp patienterna. Jag ska då leverera ”kloka” guidelines för den fortsatta vården. Det blir breda penseldrag, inget finlir och det passar mig bra. Sjukhusets platssystem har visats sig ha vissa brister. Förra veckan försvann 8 patienter mellan akuten och avdelningen och hamnade i något slags svart hål utan teamtillhörighetet. Ledningens enda reaktion var att det var oacceptabelt eftersom man inte skulle få betalt för dessa patienter. Annars har livet börjat sätta sig här. Jag cyklar till jobbet och det blir 2 x 25 minuter varje dag. För tillfället är kylan borta och nu är det plötsligt sommar med 20 grader, sol och idag första doppet i poolen. NZ är verkligen märkligt på många sätt.

Leader

Imorgon är det wild and crazy på David och Henkes skola: de får ha vanliga kläder på sig. Det här är viktigt och killarna har provat olika jeans och planerat morgondagens outfit. Jag inser hur bekvämt det ändå är med skoluniform.

David jobbar extra efter skolan med renovering av ett hus (!) och har lagt bud på en scooter. Han var på fest i lördags och vann många poäng på att köra igång Spotify och agera dj.

Anna var leader idag i skolan. Leadern får sitta i en bekväm stol på samlingen, gå först i ledet till gymnastiken samt hålla ett litet föredrag. Hon demonstrerade sin svensk-engelska ordbok och hade tydligen klarat av det bra.

Jag väntar otåligt på att bli registrerad som doktor; efter att ha gått bredvid min kollega nu tre gånger känner jag att jag vill sätta igång själv. Men, det här kan ta tid och jag ställer in mig på att börja efter vårlovet i oktober.

Lost

Jag har förlorat min inre kompass och är ”lost”. Det kanske låter som skryt och är väl det också, men det är ett faktum att jag tidigt i livet utvecklade en ganska avancerad förmåga att hitta rätt och jag har haft god nytta av mitt lokalsinne i skogen, på fjället, på sjön och i storstäderna. De senaste åren har min omgivning börjat tappa förtroendet en aning och det är nog så att jag med åldern tappat en del av ”the magic touch”. Det finns historiska misstag som bevis på det som när jag inte fixade läkarförbundets hus i Haute de Cagnes på känsla från flygplatsen i Nice eller när jag senast i gick åt fel håll på Ströget i Köpenhamn. Oförlåtliga missar enligt min omgivning, men jag har inte tagit så allvarligt på det. Jag har fortfarande i sömnen kunnat känna åt vilket håll norr är . Men nu är det slut. Sedan den stund jag landade på södra halvklotet har sinnet varit som bortblåst och jag yrar runt som en halshuggen höna och går vilse från köket till sovrummet. Katarina !! leder mig tålmodigt runt i vårt lilla samhälle. Jag har inte nått, men når snart min svågers rudimentära nivå (Jan Holte). Känslan av norr och söder är alltså borta. Jag vet att solen fortfarande rör sig från från öster till väster, men klockan 12 pekar den åt norr och det är väl det som gör att jag känner mig som en lobotomerad brevduva. Men vad fan, det finns ju GPS.

Defrosting

Anna på gourmetlunch

Regnskog mitt i byn.

Resultatet av folkomröstningen om aga var skrämmande: av 54 % som röstade ville 87,6 % återfå rätten att slå sina barn. Igår blev vi inbjudna till holländsk- nya zeeländska grannfamiljen på vin och de berättade att de var emot barnaga, så statistiskt sett kommer vi att möta mest potentiella barnmisshandlare ett tag framöver. Jag tror att vi ska undvika diskussionsämnet.

Anna undrar hur det går till: hur slår de barnen, till vilken ålder och varför? "Kan inte föräldrarna bara låta arga på rösten?"
Helgen har varit skön med långa promenader - vi hittade en regnskog mitt i byn - och luncher ute. Killarna har haft säsongens sista fotbollsmatcher och spelat tennis (fri tillgång till banor på skolan!) och golf. Solen har skinit och vi har tinat upp.

På begäran: husvisning

Henke i sitt rum

Poolen ska renoveras..klinkerplattorna ska läggas runt kanten.

Uppvärmning

Vardagsrum

Sovrum

Annas rum.

Rymligt kök. Notera husets enda element..

Sodastream och pool

I dagarna har vi skaffat en Sodastream och fått 48 kanaler fran Sky. Det är ganska stora steg på väg mot ett anständigt liv. Att köpa en Sodastream till sitt hem är ett av de yttersta tecknen på att man har gjort sitt val - här ska vi stanna och här ska vi göra vårt bubbelvatten. När jag var liten fanns det två slags lyckliga familjer - de med läskmaskin och de med pool. Det var familjer som vågade satsa, tänka nytt och som tidigt hade insett att livet ska vara kolsyrat och poolside. Vi har nu ställt vår Sodastream i köksfönstret och om man tittar ut i trädgården kan man se siluetten av maskinen teckna sig som en frihetsgudinna mot den azurblå poolen. Ja det är sant, vi har bägge och är sjukt lyckliga. Det finns egentligen bara ett bekymmer just nu och det är "home heating". Varför ska det vara förbannat kallt inomhus? Varför är det varmare ute än inne? Det mumlas om dålig isolering, drag och englasfönster, men det är bara som det är. Man ska stå ut, så har det alltid varit, snart är det sommar, det går att elda, sätt på en tröja, det är mysigt osv. Men det där duger inte. Kylan gör en knäpp och troligen blir man sjuk i längden. Regeringen är medveten om problemet och lanserar "The Warm-Up New Zealand Smart Scheme". Man kan få bidrag för att isolera sitt hus och installera "clean heating." Men vi lär inte få några pengar och långsamt håller jag på att bli en "kaminman" som huttrande hämtar ved och eldar, eldar och eldar. Det borde krylla av skendöda i det här landet.

Morot och piska

I Nya Zeeland är man mycket intresserad av prestation och belöning.

Idag på min gympa var det en medelålders kvinna med BMI kring 16 som belönades med en t-shirt och blommor för att hon delatagit i 30 pass på 30 dagar.

Varje fredag samlas alla barnen i Annas skola (500) i aulan och rektor delar ut certifikat till ett 10- tal barn mellan 5 och 10 år som presterat bra/bäst under veckan.

Men man är ju också intresserade av bestraffning.

Imorgon är det sista dagen att rösta i folkomröstningen om aga. Tydligen var det så att Nya Zeeland år 2007 blev det 24:e landet i världen att förbjuda barnaga, men eftersom en del tror att lagen inte har folkligt stöd har man initierat en folkomröstning för att göra det legalt igen att slå sina barn.

Den borgerliga regeringen har dock deklarerat att de sannolikt inte kommer att ändra lagen oberoende av resultatet.

Vad är good parental correction?? Och hur kommer smisk/slag/stryk in i bilden? Och var i hela friden går gränsen?

Back to work

Jag har jobb på gång (som hudläkare ;-)) och satt igår med på min kollegas mottagning i Napier. Han jobbar halvtid privat och halvtid inom den offentliga sjukvården där han växlar mellan mottagning på sjukhuset i Hastings och på hälsocentralen i Napier, samt på en del mindre vårdcentraler varav ett par som han måste flyga till. Det totala upptagningsområdet är som södra Kalmar län eller mer, han har ingen hudpersonal, ingen behandlingsavdelning, en kombinerad UVA- UVB-box, inga lånelampor. Det är bara han, ett dermatoskop och flytande kväve.

Sätta bo

Igår flyttade vi äntligen till huset och idag har vi arbetat som små myror med att få allt i ordning. Det viktigaste för killarna har varit 1) bredband 2) ljud 3) tv och efter ett par besök i elektronikaffärer har vi nu fungerande trådlöst internet i hela huset, ljudanläggning, fungerande dvd (det krävdes några extra sladdar.) Tyvärr har x-box- konsolen lagt av - den visar det som x-boxsupporten kallar för the ring of death, dvs en helt röd ring runt on-knappen. Och det är inte bara att köpa en ny, för det här exemplaret var chippat, dvs man kunde spela illegalt nedladdade spel på den - och det är den enda typ av spel de/vi har.
Huset var extremt kallt i morse. Som sagt - temperaturen går ner mot noll på natten och trots det har de en-glasfönster och läckande dörrar. Vi satte på oss fleece och tofflor och började elda och nu ikväll känns det ganska skönt.
I Sverige på vintern när det blir mörkt tidigt kan man njuta av alla vackert upplysta fönster. Här är alla fönster fördragna med tunga, isolerande gardiner så det ser ut som mörkläggning- inte så mysigt.
Vi återkommer med bilder när solen skiner..

Bröllopsdag

The assman och hans desperate housewife firade 20-årig bröllopsdag igår den 12/8. Fotograf: lätt besvärad tonårsson.

Back to basics

Sköterskan blev blek och stirrade med skräck på patienten.

"You want to take a biopsy from the corpse."

Ibland blir det inte som man tänkt sig trots latinet. Här säger man inte corpus utan "body" när man talar om den delen av magsäcken. Hur som helst; min avföring börjar forma till sig. Efter några veckor och ett par lyckade colonoskopier på jobbet känns det bättre. Jag genomgår en transformation; från att vara den hopplöst bortkomne "Manuel" till en figur vid namn "Doctor Kallen". Jag tilltalas kanske inte med respekt, men jag har fått ett namn och jag är "the gastroenterologist". Jag är visserligen något jag inte lyckas uttala trovärdigt, men vad gör det när hela befolkningen verkar behöva en gastroenterolog. Här finns inte svensksjukor som kronisk trötthet eller whip-lash, men indigestion, dyspepsi och framförallt mil efter mil av tjocktarmar packade med "shit". Förstoppning är folksjukdomen och man uppskattar att 75 % av alla Kiwis är obstiperade (tack rostat bröd). Jag är i himmelriket och skopierna är riktiga utmaningar. Hand i hand med denna yrkesmässiga känsla av att behövas börjar en vardag så sakteliga spira här i "Falcon Crest". Vi har hus, bil (Honda Odessey?!), bankomatkort, Id-nummer och jag har alltså fortfarande jobbet kvar. Men jag balanserar på slak lina och min patientkontakt handlar till stor del om "damage control". Det känns lite riskabelt att bara snappa upp 80 % av allt snabbt mummel på ronderna.

Några observationer (mer eller mindre fördomsfulla):

• Min chef ser ut som Stålmannen, sover 5 timmar per dygn och är den förste jag ser när jag kommer till jobbet och den siste som sitter kvar när jag går.
• Här jobbar man 50 timmar i veckan och mottagningarna rullar på till 1700-1730 vissa dagar, inga pauser, pulverkaffe blandas med kokande vatten ur en kran i väggen och dricks överallt. Lunch är en macka på rummet.
• NZ´s FASS är tunn som ett löv och en myndiget som heter "Pharmac,,," styr och ställer. Det mesta är omöjligt att få använda. Här kan man glömma Nexium och Remicade.
• Eftersom det flesta mediciner är förbjudna att använda blir jobbet "lättare", man kan inte erbjuda mycket mer än support och en del kortison. "Back to basics".
• Kanske är det därför man lägger bombmattor på akuten med intravenöst antibiotika och propprofylax till alla. När jag sen går rond och på svenskt platsbristmanér vill skicka hem patienterna så ser alla förvirrade ut.
• Inga datajournaler, allt på vårdavdelningen skrivs för hand och det är "bad news" för en kille som har handstil som en treåring.
• Var är alla specialister? Sjukhuset har ett upptagningsområde på 150 000 och på medicin är vi 2 gastroenterloger, 3 geriatriker, 2 lungläkare, 1 neurolog, 1 reumatolog, 1 dermatolog (förhoppningsvis 2 snart), 2 infektionsläkare, 1 nefrolog, 2 endokrinologer och 3 kardiologer (ingen akut PCI, fortfarande trombolys här). När jag frågade var alla hematologer höll hus så mumlade någon att "det finns inget behov". Jag begriper inte riktigt, men troligen innebär det att jag kommer att få min beskärda del av blodsjukdomar. Är man "consultant" så förväntas man behärska det mesta.

Varje dag är ny utmaning och imorgon ska jag för första gången här ge en patient ett tungt besked. Det kommer att bli jobbigt.

Whakapapa

Utsikt från motellrummet: Mt Ruapehu

Helgen tillbringades i skidorten Whakapapa (uttalas Fackapapa) på Mt Ruapehu - en ytligt slumrande, knappt 3 000 meter hög vulkan mitt på södra delen av Nordön. Vädret var underbart, vilket också annonserats i förväg, varför vi knappast var ensamma i backarna. Skidåkningen var bra och utsikten magnifik. Vi informerades om vad man ska göra vid ett eventuellt vulkanutbrott: ta sig upp på klipporna eftersom lavaströmmen följer dalarna. Kanske lite för mycket information för en familj med många katastrofberedda medlemmar. Man får väl hoppas att det finns mätinstrument som i god tid signalerar ett förestående utbrott.

Vägen till berget var enligt Pelle som en koloskopi med ständiga svängar (tur att det var en van koloskopist som körde..), de första 15 milen genom total vildmark över en kustbergskedja. Vi inser att vi bor i en isolerad del av Nya Zeeland.

En iakttagelse: Nya Zeeländarna är mästare på "small talk" och inleder omedelbart konservation när man hamnar bredvid dem i liften. Det känner vi inte igen från vare sig svenska fjällen eller Alperna.

Mest minnesvärda konversationen i liften sent lördag eftermiddag var dock denna:

- Mamma, vad heter längtar hem på engelska? frågar Anna.

- Vad menar du, undrar jag oroligt och känner av en begynnande klump i magen. Längtar du hem - till Sverige eller Havelock North?

- Nej, jag längtar hem till motellrummet. Jag är sugen på chips och cola.

En 7-åring lever, om inte helt i nuet så i varje fall i en omedelbar framtid.

Easy Own Car

Våren är här nu säger alla och pysslar frenetiskt i sina trädgårdar. Vädret är underbart och Anna har bytt kalasbyxorna mot knästrumpor och är barbent i sin fina byxkjol. Hon trivs jättebra i skolan och strålar som en sol när jag smygtittar på henne genom klassrumsfönstret.

Vi har under veckan inhandlat en bil på firman Easy Own Cars. Tyvärr var det inte så lätt att äga den; jag ägnade en hel dag och besök på fyra försäkringsbolag ("vi försäkrar inte turister") innan jag kunde få en halvskum firma att sälja en bilförsäkring (kontant betalning) åt oss utlänningar.

Bilen är "new in New Zealand", dvs nyligen dumpad av japanerna och texten på färddatorn är på japanska.

Imorgon beger vi oss med vår Honda Odyssey ett par timmars resa bort till Whakapapa för ett par dagars skidåkning. Det känns lyxigt att åka skidor i augusti!

Begynnande vardagsliv

Anna klarar sig nu själv på skolan (utan mamma) och trivs bra - konstigt nog kan man tycka, hon kan ju naturligtvis inte prata med barnen än, men förstår kanske mer än vi tror. Skoldagen är mellan 9 och 15 och det finns inget fritids före skolan, men någon slags "after-school" verksamhet i en närliggande kyrka. De flesta barnens mammor verkar dock arbeta högst halvtid.

Nya Zeeland har mycket kvar att arbeta med.. Snart ska man ha folkomröstning om man ska göra det illegalt att slå sina barn. På tal om barn - vi saknar svenska barnkanalen med Bolibompa. Här sänds barnprogram endast ett par timmar tidigt på helgmorgnarna och då med ständiga avbrott för reklam (som är långt ifrån genusneutral Matilda..)

Biobesök är däremot en positiv upplevelse; i byn finns en fräsch biograf som visar många filmer. Tillsammans med biljetten köper man ett glas vin som medtas in i salongen (sådant imponerar på en svensk!)

Böcker är vansinnigt dyra och därför är det tur att det finns ett välsorterat bibliotek i byn också.

Henke och David spelade igår fotboll i sina respektive lag - Henke som målvakt i juniorernas (år 9-10) lag och David som målgörande (!) forward i seniorernas (år 11-13) dito. Fotboll spelas nu under vintern och till sommaren (från oktober) måste de välja andra sporter, t ex tennis.

Jag har börjat anpassa mig till mitt nya liv som hemmafru och trivs särskilt bra med att gå och träna varje morgon klockan 9.15. Nu i veckan ska jag dock träffa traktens enda hudläkare och diskutera hur/när jag ska kunna arbeta, halvtid och med ledigt på skolloven - går det?