Back to basics

Sköterskan blev blek och stirrade med skräck på patienten.

"You want to take a biopsy from the corpse."

Ibland blir det inte som man tänkt sig trots latinet. Här säger man inte corpus utan "body" när man talar om den delen av magsäcken. Hur som helst; min avföring börjar forma till sig. Efter några veckor och ett par lyckade colonoskopier på jobbet känns det bättre. Jag genomgår en transformation; från att vara den hopplöst bortkomne "Manuel" till en figur vid namn "Doctor Kallen". Jag tilltalas kanske inte med respekt, men jag har fått ett namn och jag är "the gastroenterologist". Jag är visserligen något jag inte lyckas uttala trovärdigt, men vad gör det när hela befolkningen verkar behöva en gastroenterolog. Här finns inte svensksjukor som kronisk trötthet eller whip-lash, men indigestion, dyspepsi och framförallt mil efter mil av tjocktarmar packade med "shit". Förstoppning är folksjukdomen och man uppskattar att 75 % av alla Kiwis är obstiperade (tack rostat bröd). Jag är i himmelriket och skopierna är riktiga utmaningar. Hand i hand med denna yrkesmässiga känsla av att behövas börjar en vardag så sakteliga spira här i "Falcon Crest". Vi har hus, bil (Honda Odessey?!), bankomatkort, Id-nummer och jag har alltså fortfarande jobbet kvar. Men jag balanserar på slak lina och min patientkontakt handlar till stor del om "damage control". Det känns lite riskabelt att bara snappa upp 80 % av allt snabbt mummel på ronderna.

Några observationer (mer eller mindre fördomsfulla):

• Min chef ser ut som Stålmannen, sover 5 timmar per dygn och är den förste jag ser när jag kommer till jobbet och den siste som sitter kvar när jag går.
• Här jobbar man 50 timmar i veckan och mottagningarna rullar på till 1700-1730 vissa dagar, inga pauser, pulverkaffe blandas med kokande vatten ur en kran i väggen och dricks överallt. Lunch är en macka på rummet.
• NZ´s FASS är tunn som ett löv och en myndiget som heter "Pharmac,,," styr och ställer. Det mesta är omöjligt att få använda. Här kan man glömma Nexium och Remicade.
• Eftersom det flesta mediciner är förbjudna att använda blir jobbet "lättare", man kan inte erbjuda mycket mer än support och en del kortison. "Back to basics".
• Kanske är det därför man lägger bombmattor på akuten med intravenöst antibiotika och propprofylax till alla. När jag sen går rond och på svenskt platsbristmanér vill skicka hem patienterna så ser alla förvirrade ut.
• Inga datajournaler, allt på vårdavdelningen skrivs för hand och det är "bad news" för en kille som har handstil som en treåring.
• Var är alla specialister? Sjukhuset har ett upptagningsområde på 150 000 och på medicin är vi 2 gastroenterloger, 3 geriatriker, 2 lungläkare, 1 neurolog, 1 reumatolog, 1 dermatolog (förhoppningsvis 2 snart), 2 infektionsläkare, 1 nefrolog, 2 endokrinologer och 3 kardiologer (ingen akut PCI, fortfarande trombolys här). När jag frågade var alla hematologer höll hus så mumlade någon att "det finns inget behov". Jag begriper inte riktigt, men troligen innebär det att jag kommer att få min beskärda del av blodsjukdomar. Är man "consultant" så förväntas man behärska det mesta.

Varje dag är ny utmaning och imorgon ska jag för första gången här ge en patient ett tungt besked. Det kommer att bli jobbigt.